Aftonbladet – 26 juli 1856, sida 3

Ytterligare om förbättringen i embetsoch tjenstemäus lönevilkor. (Insändt.) Den tid är i vårt land icke särdeles aflägsen, då man, med indelning af statens medlemmar i två klasser, närande och tärande. hänförde till den förra klassen jor brukare. handtverkare, köpmän och alla andra, som sysselsatte sig med lägre och produktiva yrken, hvaremot man ansåg sig böra till den tärande klassen räkna icke allenast fattighjon, fångar och allehanda oduglingar, utan äfven vetenskapsmän, embetsmän och konstnärer. — Alltmera börjar man likväl finna denna indelning vara oriktig; och den kan ej försvaras, så vida man icke vill anse staten utgöra en samling af osjäliga djur, hvilkas enda bestämmelse vore att äta, dricka och kläda sig samt omsider dö. Men staten finnes till pi det att menniskorna uti samhället må kunne förverkliga det rätta, det goda och det sköna. Hvarje menniska, som genom sin verksamhet bidrager till detta mål, är att anse såsom en närande medlem i samhället. Nu är hvarje menniska till i första rummet för att genom sin -egen personlighet söka förverkliga mensk: lighetens nämde mål; i andra rummet för at underlätta sina medmenniskor i deras sträfvande till detsamma. En person, han må vara domare, läkare, jo dbrukare eller handtverkare, är sålunda först till för sin egen personlighets skull, och sedan är domaren till RR RATAR