Aftonbladet – 26 juli 1856, sida 2

en solid grund för skeppsfarten, den inre rörelsen, machinverkstäderna och landtbruket, och genom hvilkas befordrande arbetarens och hela folkets välstånd höjes. — FFL — Iöland de frågor, som blifva föremål för de i höst sammanträdande ständernas behandling, komma sannolikt äfven de kyrkliga att intaga ett betydande rum, Redan vid sista riksgaagen sysselsatt de uppmärksamheten vida mera än vanligen varit fallet, och för hvar och en, som kan och vill aktgifva på tidens tecken, innebär detta förhållande ingenting att förvåna sig öfver. Dessa frågor ha nu mera ifven i vårt land kommit till den punkt, att de ovilkorligen fordra en lösning, och denna tillkommer här, i saknad af kyrkomöten, konung och ständer. Sträfvandet att frigöra staten från kyrkan har likasom det motsatta, nemligen att losea kyrkan ur statens band, genomgått verldshibtorien. De båda slag af samhällsondt, hvilka framkallat denna ömsesidiga reaktion. skönjas redan långt tillbaka i tiderna, och så väl det ena, som det andra, har skiftevis under en följd af sekler gifvit en egendomlig prägel åt tidehvarfven. Kyrkans underordnande under staten, eller, med andra ord, de religiösa ideernas begagnande för statsändamål, finner man långt före kristendoven. I de orientaliska preststaterna, likasom i Roms offrande embetsmannahierarki, igenkännes under mycket olika former för öfrigt samma hufvudsyfte. Men hvad som i egentlig mening med skäl kan få namn af kyrka, det är församling (ehuru man visserligen i nyare tider äfven velat efter hedniskt begrepp konstruera en kyrka utan församling), förekommer först i och med kristendomen. Under de första kristna århundradena lefde församlingen utan annan gemenskap med det borgerliga samhället, än att den från det senare gjorde en mängd andliga eröfringar. Genom Konstantin förändrades förhållandet; kristendomen intog med h nom högsätet, men hvad gom syntes vara en vinning blef i sjelfva verket en skada; ty från denne kejsare, hvilken ända till slutet af sin bana lefde som hedning och först på dödssängen kristn des, -daterar sig denna sammanblandning af statsmakt och kyrkomakt, hvarigenom verlden blifvit kristnad, men ock kristendomen förverldsligad. Huru hans efterträdare fortgingo på den af honom beträdda banan, huru påfvemakten i sin första uppkomst och utbildning utgjorde en helsosam reaktion från den kristliga opinionens sida emot den verldsliga maktens och det verldsliga våldets ständigt växande anspråk, huru denna kamp emot statens välde öfver kyrkan snart urartade till ett med framsång krönt sträfvande att göra kyrkan till er stat, derom har historien åtskilligt att förtälja. Sedan de spridda sambhällselementer, som förefunnos under medeltiden, lyckats under medverkan af flere gynnande omständigheter; ordna sig till verkliga stater — en form, som för den egentliga feodaltiden var främmande — försattes kyrkan i en helt annan ställning till den borgerliga verlden; och detta skulle sannolikt till en viss grad ha inträffat, äfver om den religiösa brytningen ej antagit en så genomgripande natur, som verkligen blef fallet i och med reformationen. Genom dennö uppkommo emellertid tvenne nya, förr ei sedda fenomen, en kyrkostat och ett parti statskyrkor. Den förra, en återstod af der stolta bygnad, som fordom under namn a kyrka omfattade hela den kristnade verlden, sträfvar ännu fortfarande ickv utan framgång att medelst konkordater och en förträffligt disciplinerad bär af prester i de: särskilta staterna bibehålla kyrkans. oberoende af staten. De senare, hvilkas uppkomst föranleddes af er slags kompromiss emellan den rena protestan tiska principen, hvilken ej ville erkänna er dylik förening (se Luthers äldre skrifter) och reformatorernas behof af furstemakten, hvil: ken å sin sida lika litet försmådde den gamla kyrkans tillgångar, som den förbisåg den .omätliga fördelen för framtiden af det inflytande på folket, som det åtagna chefskapet öfver presterskapet innebar. Detta är i korthet reformationens historia hvad den yttre organisationen angår, i de flesta tyska stater, äfvensom i England, Danmark och Sverge. I Schweiz och i Skottland gestaltade sig förhållandena på ett helt annat sätt. I detförra landet gaf man kyrkan samma frihet i former. som det borgerliga samhället redan förut der egde. I det senare åter had: det midtunder kampen emellan konungamakten och aristokratien lyckats de första reformatorerpas nit att utbilda en prestbyteriansk kyrkoförfattning, hvilken, nyligen lossad ur patronaträttens band, nu: är en ibland de vackraste företeelser inom den protestantiska verlden. I Sverge var reformationen till en början endast en allmän protest emot menniskomyndighet i trossaker och ett vidhållande af bi;belordet såsom det enda rättesnöret för lära och lefverne. Det dröjde till slutet af årbundradet, innan svenska kyrkan erhöll sin organisation, och först under Karl XI blef hon i segentligaste. mening. en, statskyrka, inom hvilsken konungen lagstiftade,: lika obesvärad af imenigheternas biträde och bifall, som på det borgerliga området. Så länge kristligt sinne :och allvar ännu i allmänhet fortlefde hos folket, förblefvö :de :skaäliga verkningarne: af denna stränga statskyrklighet mindre synbar; men i samma mån en viss hedendom i be grepp och föreställningssätt började beherrska så väl styrande som styrda, erhöll denna ett mäktigt stöd uti den på menniskomyndighet va pe ler ANN