Aftonbladet – 26 juli 1856, sida 2

Henrik, som han, till hennes utomordentliga fröjd, oupphörligt hatade. Madame de Montpensier hade i anseende till la Ramees komplott skickat: hertigen en ambassadör för att föreslå honom en förening emellan hans egna och dennes trupper; men som läsaren påminner sig hade kronpretendentens armåe, tack vare Crillon, blifvit helt och hållet förskingrad och den stolta Katarinas af Lothringen plan följaktligen äfven tillintetgjord. Detta oaktadt hoppades madame de Montpensier alltjemt att Mayemne af slägtkärlek åter skulle hopsamla: den splittrade ligans qvarlefvor och fastare än någonsin tillknyta sina förbindelser med. Spanien. Emellertid hade hertiginnan ännu ej fått den ringaste underrättelse från sin bror, och alla hennes tankar upptogos uteslutande af grubblerier öfver den egentliga orsaken till denna opegripliga tystnad: Hade kuriren blifvit fasttagen?.:.. Hade hennes bref blifvit uppsnappadt? ... Eller var det af försigtighet som Mayenne ej besvarade -hennes-skrifvelse?... I sin vilda otålighet och från sitt plågoläger affärdade mädame de Moöntpensier åter en budbärare — den ende trogne. agent som återstod henne -— med order att för hvarje pris hemföra svar. 7 Fort, skynda till min bror,, befalde hon, säg Honom att jag är döende, och att jag ej har någon tid att förlora. os ; Kuriren sprängde åstad, och vid sin hemkomst fann han sin matmor mera nedtryckt af själsän kroppslidanden. Alltid liggande, alltid. inhöljd. i mörker och tystnad, kunde man nästan säga att hon med våld sökte blifva glömd, liksom den sårade pantern, hvilken gräfver ned sig under bladen i en groita, förblifvande uti denna ställning flera nätter utan att bibehålla någonting mera lefvande än ögonen.