Aftonbladet – 25 juli 1856, sida 3

nedtryckta hertiginnan. Kanske fruktade han att hon ej tydligt nog förstått hans afsked. Derefter satte han sig åter och började, under de församlade ädlingarnes högljudda bifallsyttringar, ånyo sitt spel. Madame de Montpensier vacklade. Hennes anletsdrag förvredos, en blodig fragga fuktade hennes läppar, och hennes svarta ögon sprutade eld under den gulnade pannan. Hon var förfärlig att skåda. List en uppretad tigrinna, som vill störta öfver sitt rof, rusade hon ut ur galleriet; men redan vid de första trappstegen öfvergåfvo krafterna henne, och oaktadt den våldsamma ansträngning hon gjorde för att ej falla, sjönk hon sanslös ned på trappan. De medföljande tjenarne skyndade strax att upplyfta henne, och fruktande konungens vrede, buro de hen: ne genast till den väntande vagnen, hvilken blixtsnabbt for bort med sin furstliga börda. Knapt hade den stolta Katarina af Lothringen aflägsnat sig, förrän alla bröst vidgades. Det var som om konungen af Frankrike ej mera haft några fiender, som om alla moln försvunnit från den store Henriks himmel ..Ingenting förmörkade numera framtiden. Med lättadt hjerta lemnade konungen spelbordet för att göra en rund uti galleriet. Högljudda välönskningar och fröjderop gen-: ljödo från hvarje grupp af hofmän, som monarken närmade sig, men ingen var mera stormande i sina glädjeyttringar än herr dEn-. tragues, hvilken ensam skrek lika hårdt som tjugo entusiaster, i hopp att derigenom kunna ådraga sig den kunglige herrskarens uppmärksamhet. . Henrik varseblef också den värde ädlingen. och log vänligt emot honom. Han upptäckte äfven snart Henriette — Henriette, skönare än någonsin. Aldrig hade den unga flickans blickar lefvat så mycket, och aldrig hade hen