Aftonbladet – 25 juli 1856, sida 3

I ge i fönstret, eeh klädespersedlar, som hängd ring väggarne. Trenne våra fältskärer, som ock ommit längre ån till Pejsare, blefvo äfven fångn Samtlige herrar kossacker, ungefär 24 till anfale samt 3:ne deras officerare kommo in i mitt rum sen de plundrat öfverallt i huset; en tunna hafre som jag hade, och prestens mjöl slogos ut på går den till deras hästar. Ungefär kl. 12 kom genera Rautenfelt, åtföljd af den förrymde kapten Ladov Generalen är uppfödd i Frankrike och sålede en ganska artig man. Han sade till mig (p franska): God dag, min herre, hvilket språ talar ni? Jag svarade honom helt kort: Alla språl utom edert;. hvarpå han svarade: Jag är ej ryss jag är generalmajor i kejsarinnans tjenst och hete Rautenfelt.o Jag: Ni kommer för att ta mig til fånge; se här mina vapen, som jag redan tillbjudi edra barbariska kossacker, men de ha gifvit mig ige: dem; ett olyckligt öde har hindrat mig att i dag be gagna mig af dem. Generalen sade: Behåll edr vapen, min herre; det skall ej bli så stor olycka at vara i vår fångenskap; det är visst en faslig sak me kriget, men det kommer en dag som snart sluta det... Jag svarade: Jag tyeker mycket om krig; vå närvarande motgång skall ej bli af lång varaktighet stora armån skall skaffa oss andrum, och ordspråke säger: Hodie mihi, cras tibi (i dag mig, i morgon dig) Generalen satte sig vid min säng, kossackerne ging på gården, Ladow var i rummet och general R: samtal gingo ut på åtskilliga saker. (Fältskärern: blefvo genast borttransporterade till general Michel son.) Ibland annat frågade han, hvilkendera af fält skärerna vore den bästa, emedan general Michelsoi och kossackgeneralen Denizoff voro blesserade; den se nare af en kula i armbågen, som han fått vid an fallet på Kyro.n V. Döbelns blessyr hindrade honom att vi dare deltaga i detta krig. Han erhöll ryske kejsarinnans tillstånd att såsom krigsfånge pi sitt hedersord få resa öfver till Sverge, för at sköta sig. Såret tycktes då redan i det när maste vara läkt, och v. Döbeln besökte sin: slägtingar i vestra orterna; men emellanåt kän des smärta i hufvudet och anfall påkommo. som stegrades ända till raseri. Han inneslöt sig då alltid med en dräng i en enslig kammare Först i Stockholm kom det onda till fullt ut: brott, och man måste här skrida till trepane. ring. De flesta af våra läsare ha utan tvifvel hört omtalas v. Döbelns svarta bindel omkring pannan, men få torde ha närmare reda på, hvad denna bindel innebar, och historien om v. Döbelns blessyr och operation. Vi meddela derföre en af hohom sjelf uppsatt kort berättelse derom; Den 13 Juni 1789 kl. !,, 12 f. m. vid Porosalmiaffären, fick jag ett musköttskott i pannan, emellan båda ögonen. Skottet kastade mig åt sidan på händerna. Hatten är genomskuten med ett långt hål på skygget inunder snöret omkring kullen. Stark blödning blef genast. Jag gick, utan att vara ledd eller åtföljd, troendes att dö, oförbunden 1!, fjerdedels mil, då jag der träffade en fältskär af Björneborgs regemente, som förband mig. Jag gick vidare till fots; omsider, nära vid S:t Miehels klockaregård, ankommer kapten Weber ridande, säger sig vara blesserad i handleden, men det var ej så. Jag bad honom lemna mig sin häst, det han ock gjorde. Vid kyrkan blef jag inlagd i ett hus och förbunden af regementets kirurg Amelon (Ammilon). Dagen derpå sonderades jag, och det befanns att knlan var utstudsad. Två veckor ungefär var högra ögat igensvullnadt och näsan otroligt tjock. Fem veckor efter blessyren uttogs en benflisa, och i början af Augusti syntes ännu en skärfva, i hvilken drogs flera dar å rad, men förgäfves. En påkommen rossvullnad och de sjukas transport till Jorrois gjorde att denna skärfva ej eftersägs. Den 3 September blef jag läkt med ett djupt ärr i pannan. Hela året 1790 var jag utan särdeles värk, men i Januari 1791 hade jag oerhörda stickningar, en ängslan och en svaghet i hufvudet; detta tilltog så, att jag i början af Febr. märkte det djupa ärret af blessyren minskas, och snart började grufliga spänningar i pannan att jag svimmade flera gånger; nu blef jag sängliggande. Professor Hagström ordinerade varma grötar, fukade med Gulards vatten, samt blodiglar öfver ögonorynen, som liodrade värken fastän svullnaden tillog. Den 17 Febr. bröt pannan upp, och ett illauktande var utflöt; uppbrytningen blef i gamla lessyren: nu fick jag lindring. Beständig stark uppuration gjorde öppningen dagligen större, och len 4 Mars upptäcktes en lös benskärfva. Den 11 Mars fick vaxsvampen. Den 7 April syntes skärfvan, nen svallkött gjorde att man ej kunde komma till len med tången; vaxsvampen och lapis infernalis användes en tid bortåt. Professor Hagström bad genealdirektör Akrell bese blessyren; emedan denne anåg trepanering nödvändig, ehuru högst äfventyrlig, lå mina krafter voro ganska mycket medtagna och rofessorn trodde att benskärfvan medelst suppuration kunde uttagas, begärde jag assessor Schultzenbeims vis och råd, huruvida trepan borde ske eller ej. Han sonderade den 17, och deciderades att jag skulle repaneras. Den 19 April flåddes pannan; denna oseration varade 17 minuter; pulsåderarteren öfver igat gaf ansenligt blod; den stillades genom svamp ch hård tillbindning; två timmar efter operation ippnades ådern på armen och jag fick 15 st. opiumsIroppar. Den 21 April borrades hål i pannan öfver lÖgra ögat. Denna operation varade i 23 minuter. Pannbenets ojemnhet gjorde att af nätet fina trådar oro qvar, oaktadt skrapning, hvilket gjorde en grufig plåga då kronan sattes. Först borrades med spikvorret, sedan med kronan; benet afbröts slutligen i 0 cloison med tire-fonden; trepan skedde ungefär 2 treck på sidan af gamla blessyren). Den 27 uttogs ;n stor karrierad benskärfva, som kulan tvingat in ti bufvudet. Synen på högra ögat började nu att itervinnas, den var sedan den 21 betagen mig. Den ; Maj uppbröts och uppklipptes benet mellan trepan ch den gamla blessyren; nu blef öppningen i panan rätt ansenlig. Den 18 lapis infernalis och balam. floraventi. Den 31 uttogos två benstycken af repaneringen; de båda kunna utgöra halfva circonrencen. Nu är den gamla blessyren stadigt igenuxen. Den 3 Juni första gången ute att spatsera edan Januari månad. Lapis användes fortfarande. in benskärfra af trepaneringen uttogs den 9 Juni; gonlocket har alltsedan den 31 Maj hållits uppe med äftplåster. Den 27 Augusti igenläkt. ) Såsom bevis på sinnesstyrka må omnämnas, att v. D. med sitt venstra öga åskådade förrättningen i en liten fickspegel. Utanför huset (grefve Horns i Klara-trakten) var halm utbredd, att åkningen ej skulle förorsakn någon den minsta darrning och deraf följande olycka vid det kinkiga tillfället. Dock aftvingade smärtan honom starka rop emellanåt. Acrell ansåg både blessyren och operationen för ett miracles. 1793 i början af äret, på resa till Göteborg och under vistelsen på Näs nära Grenna, hade v. D. ännu ett svårt anfall af sin sårsjukdom, så att han ej tålde åka. Det häfdes Ånn nå gnmmaron.: had AK Aro 3 I