Aftonbladet – 24 juli 1856, sida 3

åter höjde sitt sänkta hufvud, och beredd på alla händelser, sökte han att med våld ordna de orediga tankarne i sin förvirrade hjerna. Allt försiggick som det var sagdt. Tvenne fångvaktare afhämtade fången, och några minuter genare var han installerad uti lilla vindskammaren, hvarest han för förata gången sedan sin fångenskap erhöll ljus. La Ramåe sågade sönder gallren, fästade stadigt fast tåget vid dem och lade omsorgsfullt filtbatten, hvilken vid nedhalandet skulle skydda hans händer, på balkongen. Med klappande hjerta och otåliga blickar betraktade han en stund den mörka och dystra horizonten; men ingen enda dagstråle upplyste rymden, och suckande återvände han till bordet. Hat, hömd och vrede hade flytt ur den arme fångens bröst, och beherrskad af de ädla känslor, hvilka Espårances högsinthet uppväckt i hans inre, skref han nu den äskade förklaringen så lojalt och öppet som hans beskyddare någonsin kunnat önska den. Aldrig bade la Ramåe förut så klart insett sitt brott, aldrig hade hans sinne varit vekare och böjligare än nu, och bittert begråtande sin fordna förvillelse, slutade han sin skrift med en skildring af den ånger han kände vid tanken på att han, en fransk ädling, kunnat låta en elak och dålig qvinna förleda sig till uppror mot sin laglige konung: och rättmätige herrskare. I detta ögonblick kände la Ramde sin själ pånyttfödas under glädjens vågor, hvilka öfversvämmade den... Han var god, han var ädel... den lyckliga kärleken hade renat och omskapat honom. Knapt hade ban slutat att skrifva förrän tunga steg genljödo i trappan, som ledde till: hans rum. Dörren öppnades, och en gubbe inträdde. . La Rarage igenkände guvernören på Espe