Aftonbladet – 24 juli 1856, sida 3

Mannheimer Journal påstår, att skulden till! händelserna i Heidelberg ligger uteslutande hos studenterna, som påstås ha inträngt i husen och förolämpat fruntimren, så att man miste genom stormklockan tillkalla de på fölten arbetande männen. ÖSTERRIKE. Wienerzeitung meddelar en förteckning på de personer, som få siz sin konfiskerade förmögenhet återstäld. De utgöra ett antal af öfver 600, tillhörande olika samhällsklasser. Det påstås, att österrikiske befälhafvaren i Parma, general Crenneville, till Radetzky ingifvit sin afskedsansökar, men icke fått den bifallen. SPANIEN. Från Madrid skrifves af den 12 dennes, att Escosura, dagen förut, i en stormig ministerkonselj, som varat i 6 timmar, framstält hela det moderata partiet såsom ensamt ansvarigt för oroligheterna i Valladolid, samt ytterligare föreslagit, att medelst ett dekret indraga alla emot kabinettet fisndtliga tidningar. Härvid är att märka, att juryn sedan någon tid på högre befallning ej lagligen förfarit emot andra af pressens organer än dem, som anklagats för personliga förolämpningar emot Escosura. Marskalken ODonnel anmärkte, i: afseende på den förra beskyllningen, den tystnad hans embetsbroder iakttagit rörande det högre presterskapets intriger, i afseende på förslaget om tidningarne, att det vore bättre att förklara rikets alla provinser i belägringstillstånd, och bäst, att hvar och en af oss (ministrarne) gjorde sin skyldighet. Att prelaturen verkligen haft sin hand med i oroligheterna i Valladolid bekräftas af korrespondenger till Indgpendance Belge, hvaruti berättas, att erkebiskopen af Toledo skulle ha användt 8 millioner realer, bestämda för presterskapets aflöning, till u:delning bland insurgenterna, hvilket några af dessa före sin fusiljering erkänt. Det lärer egentligen vara inqvisitionens återställande, som af prelaterna åsyftas. Ifrån Madrid skrifves den :3 Juli: Ministerkonseljen har i dag sammanträdt hos Espartero, hvilken trodde sig kunna förena de skiljaktigheter, som yppats vid förra sammanträdet, utan att hvarken ODonnel eller Escosura behöfde inlemna sina afskedsansökningar. Alla dessa försök ha visat sig fruktlösa, och inrikesministern var den förste som drog upp ur sin ficka ett papper, hvilket han sade vara sin afskedsansökan. Han var i begrepp att lemna denna till Espartero, men hejdade sig och sade sig vilja veta, huruvida ODonnel helt enkelt droge sig tillbaka, eller om kan skulle motivera sin afsägelse. Marskalken ODonnel yttrade då: Jag drager mig tillbaka derföre, att mina principer stå i fullkomlig strid med inrikesministerns, då, under det jag representerar en konservativ politik, den enda, som synes mig passande för detta land, ni, hr Escosura, utgör ett revolutionärt element. Escosura svarade häruppå med häftighet: Låtom oss ej leka med ord! Hvad menar ni med konservativ politik? Säg, att ni är eller icke är liberal, och allt är dermed sagdt! Nu följde ett obehagligt uppträde. ODonnel och Escosura förebrådde bvarandra mer eller mindre uppenbara affall, mer eller mindre allvarsamma administrationsfel. Espartero såg sig nödsakad att förklara, det han ej kunde undgå att emottaga de båda ministrarnes afskedsansökningar, ja, han begärde dem till och med genast. Häruppå följde en ny scen, svår att beskrifva. Escosura lydde, ehuru synbart ogerna, men förklarade derjemte i tämligen tydliga ordalag sig vara Esparteros anhängare för alla händelser. Hvad ODonnel angår, inskränkte han sig till den förklaringen, att då han hade drottningen uteslutande att tacka för den makt han innehade, ville han ej i andra händer än hennes egna lemna sin afskedsansökan. Man kan döma om konseljens bestörtning. ODonnel begaf sig derpå till drottningens palats, men förberedde dessförinnan konseljpresidenten deruppå, att allmänna ordningen skulle störas under dagens lopp, och att han vidtagit alla nödiga försigtighetsmått för att bekämpa oroligheterna. Espartero följde tätt efter ODonnel. Den korrespondent, som skrifver detta den 13, yttrar redan då: Om drottningen, i stället för att antaga ODonnels afskedsansökan, skulle uppoffra Espartero, kan jag försäkra er, att en fruktansvärd uppresning skall utbryta icke allenast i Madrid, utan ock i Catalonien, Arragonien och flere andra provinser. Skrifvelser från Madrid af den 14 meddela, att drottningen, nödgad att afskeda antingen Ezcosura eller ODonnel, valt det förra; hvarpå Espartero inlemnat sin afskedsansökan, och ett nytt kabinett af ODonnel blifvit bildadt. Allt detta hade väckt en stor oro i Madrid. Agenter kallade folket till vapen. Municipalitetet inlemnade sitt afsked. Inom cortes antogs ett förslag om ett tadelvotum emot det nya kabinettet med 90 röster emot 1. General Infante förde ordet. Församlingen skingrades med våld af trupperna. Man börjar nu inse, att det varit en verklig statskupp, länge förberedd af ODonnel. Tvisten emellan denne och Escosura hade endast varit en förevändning. Kungörelsen om belägringstillståndet, utfärdad redan den 14 på morgonen, var samtidigt med dekretet om den nya minmisteren, och var således icke en följd af uppresningen utan en åtgärd till dennas förekommande. De egentliga upprorsmännen i Madrid lära ha stått under befäl ef en f. d. tjurfäktare,