Aftonbladet – 24 juli 1856, sida 2

Du Norges Sön fra Fjeld eg Sund, Vi er af felleds Moder! Grant blev det kjendt i Nödens Stund, Du har ej glemt din Broder; Her staar Du nu med aabnet Arm Og trykker os til trofast Barm. Modtag vor Tak af Hjertens Grund, Du kjzere, gamle Broder! Fr. Hammerich. En gammal sed man aldrig glömmer vid något gästabud i nord, att när man sista glaset tömmer till qvinnan egna några ord. Man sjunger om dess gyllne lockar, dess blick ur blåa ögonpar, ur smickrets rosengård man plockar hvarenda blomma som fins qvar. Med rika färger sen man målar en bild så tjusande och skön, man lånar solens varma strålar till gloria åt det täcka kön. Man synes tro att qvinnan skattar det lumpna smickret mer än allt, och sjelfförnöjd man icke fattar att hennes bjerta dock blir kallt. Jag är för gammal att besjunga en tärnas skönhet och behag; den visan tillhör blott de unga och passar ej vårt lärda lag. Men allt det ädla, underbara, so m uti qvinnohjertat bor, det kan ett värdigt ämne vara för v åra skålar, som jag tror. Hvem x7an den moderskärlek glömma som våra de vår barndoms dar? Hvem önsk ar ej i minnet gömma den ljufva b.lden länge qvar? Oeh när passi ?Nens vilda yra berusade det 182 bröst, hur snart lät yng lingen sig styra vid ljud af älskariv Dans röst. Sen kommo sorgerna och tryckte så tungt på mannens a xuldra ner; då var det makans hana som ryckte dem bort och bördan käns ej mer. När sist med snöbetäckta Lockar den gamle går mot grafvens rand, den trogna makan ännu plockar en blomma åt sin vän ibland. Så se vi genom hela lifvet hur qvinnan följer mannens steg, och qvinnohjertat blef oss gifvet till ljus på lifvets dunkla väg. Det likt kompassen säkert leder den djerfve seglarn genom skär; allt godt som sker, det tillhör eder, ty qvinnan dock dess ursprung är. Du norska mö, må du besinna ditt mål uti försynens hand; du maka blir, men ej elafeinna i detta fria, stolta land. Skål! för din lycka, för din ära, så strålande med norrskens glans; gå att med dina dygder lära att bättre qvionna aldrig fanns. F. 4. Cedersshjätd. Som blomsterverlden under semmarns dar, Så bryts i mångfald folkens Vlora, Men sitt naturliga system hon har Oeh kan ur sigte ej förlora; Hur långt hon ännu må i splittring gå, Hur vidt hon må förening vilja, Så bilda vi vid Nordens pol ändå En grupp, som hon ej mer skall skilja. Ju mer vi råkas och närhelst oeh hvar, På egna eller fjerran stränder, Dess mer den enkla sanningen står klar Oeh lefvande: Vi äro fränder. När fria folk hvarann till mötes gå Och misstrons skiljemur försvinner, Då ler försynen och den visar då, Hur himlen sina segrar vinner. Sitt slut för denna gång vårt samlif når Med soln, som snart till nedgång lutar; Sin tunga talmansklubba tiden slår I bordet — och sessionen slutar: De rön, de tankar, som vi här ha bytt, Tör minnet ej förgäfves samla, Här ha vi sett och pröfvat myeket nytt, Men trofastheten var den gamla. Snart se vi från vårt däck, hur Norges strand Försjunker mer och mer i vågen, Lik Neckens brud, som greps utaf hans hand, Bäst hon satt drömmande i hågen; Uti hans slott hon nu sin harpa slår Och strålar evigt ung derinne: Så skall den kust, vårt öga mer ej når, Stå qvar och grönska i vårt minne. jamma dag var soiren i frimurarelogen cket talrikt besökt. Professor Welhaven ide der några ord till gästerna. Han erade om Kalmar, der han så nyligen hade drat i det gamla slottet, som en gång var ne till en af de mest betydelsefulla handgar i norden. Han talade om Norges ställg under denna union och om den skilI som egde rum mellan den tiden och nuen. I det han omtalade Norges framsteg lla hänseenden sedan 1814, visade talaren, u hvarje uppriktig skandinav måste glädja öfver detta faktum, som också vore nöddigt, för att den skandinaviska idn kunbli en sanning. I det han bad naturforrne bevara denna tanke, sade han dem väl från Norge och bad dem bringa Norrnnens helsning till brödrafolken. De flesta af de svenska och danska naturskarne afreste den 19 med ångfartyget ronprindsesse Louise,, ledsagade af de på ppsbryggan församlade vännernas hurra. Åtskilliga ha emellertid qvarstannat, att företaga turer, dels till Telemarken, s till Ringerike, dels till Gudbrandsdalen. Jaktadt det ieke egentligen hörer till naforskaremötet, meddela vi här följande vac. poem af en i Kristiania gästande svensk, lket på naturforskaremötets sista dag finnes ördt i Aftenbladet: Vid Wergelands graf. Hvad är skalden, om han endast lider i sin känslas, om ock rika, dröm? Hvad är skalden, om han ieke strider lifvets strid midt uti lifvets ström? Hvad är skalden, om han endast njuter af att måla med sin fantasi? Hvad är skalden om han ieke gjuter