Aftonbladet – 24 juli 1856, sida 2

——-——--— XL — ÅZooQcEv--—-———————————————————————— -—,Ö-sSoos hvars blodiga ursprusg läsaren troligtvis icke glömt. . . Var lugn, jag skall inte dåna jag! mumlade Poutis. Utför noga mina order, återtog Espörance, poch uraktlåt ingen enda detalj... La Ramåes rymning måste ovilkorligen ega rum innan daggrynivgen; var derför i ordning när jag behöfver dig... Farväl så länge, vi träffas före klockan ett. De begge vännerna skakade hvarandras händer, och Esperance skyndade in i Chåtelet, hvarest han genast lät föra sig till guvernören. Den gamle hugenotten emottog honom med vänlighet, och så snart den unge mannen erfarit att Crillon uppfylt sitt löft2 och sjelf varit der, bad han om tillstånd att få besöka la Ramee, hvilken i sin vilda otålighet ansåg tiden mycket längre framskriden än den i sjelfva verket var. Riglarnes gnisslande genljöd ifångens öron som den herrligaste musik, och han störtade fram till dörren för att emottaga den inträdande. Med obeskriflig glädje och gränslös hänryckning igenkände han Esperance, och skälfvande i hela kroppen räckte han honom sin hand. Hans öde skulle nu afgöras — var det lifvet eller döden, som Crillons skyddsling medförde? Nåväl! frågade han slutligen, ett rof för den väldsammaste sinnesrörelse, hvad har hon sagt? Hon samtycker. Nu kunde la Ramee ej längre lägga band på sina känslor; utom sig af lycka och öfverraskning, omfamnade han Esperance och med en vekhet i rösten, ser han sjelf ej trott sig mäktig, utropade han: Hon älskar mig då bra högt ? Af hela sin själ, svarade I speranee. Åh, hennes handlingssätt är högsinnadt ..