Aftonbladet – 24 juli 1856, sida 2

och utdelades vid ett i går uti hufvudsfaden firadt bröllop. Såsom läsaren lätt torde finna, var brudgummen artist och målare. För konstens vänner är han känd och värderad under namnet C. Th. Staaff. Jag drömde att jag Amor fann På målarakademien ; Som allas skötebarn, så vann Han genast högsta premien. Hans stycke var i enkel stil — Den skälmsn känner sätten — Hans enda pensel var en pil, Ett törnrosblad paletten. Det föreställde just en qväll Med guldteint öfverstruken: Ett stilla, ett arkadiskt tjäll Sågs växa fram ur duken. Derutarför på gräsbänk satt I skådande fördjupad En man med lagervirad hatt Emot staffliet stupad. Och stödd mot blomstervaserna Stod der en fru — besinna! Med form af en bland gracerna, Men blod af dödlig qvinna. Det var som om han slumrat nyss, Trött efter himmelsfärden, Men förts af henne med en kyss Tillbaka hit till verlden. Nej! ropte jag här är för fromt För menskliga naturer, Häår är för tyst, här är för tomt På lefvande figurer. Då vände Amor sig, oeh leg Oeh svarade: du dåre! Att något fattas, ser jag neg, Anck io son pittore.r Då rätade han på sig stolt, Och om en stund, en ringa, Jag amoriner såg i kolt Kring stugans väggar springa. Och qvällens gyldne kula brana På topparna i hagen — Och hon var öm och kär var han Oeh underligt betagen. Då blef jag varm om hjertat, jag, Ty nu var taflan färdig, En bild af anspråkslöst behag, Men idealet värdig. Jag ser den målningen ännu Af huslig ro oeh trefnad — Mu kopiera taflan du På duken af din lefnad! Falis Quelis.