Aftonbladet – 24 juli 1856, sida 2

huru nödvändigt det är för mig att Henriette! lemnar Frankrike cch aldrig mera återkommer hit... Dock vet Gud, som känner mina! hemligaste tankar, att ej mitt eget intresse 1: ringaste mån bidragit till det beslut jag fattat... Nej, långt derifrån ... Det är endast! mitt hjertas befallande röst som förmått mig dertill, och tro mig, Pontis, menniskans högsta lycka är att kunna glömma och förlåta. Pontis gaf sin vän rätt, men knotade ändå högljudt öfver hans öfverdrifna godhet. Fröken dEntragues är utomdess inte rest: ännu, tillade han, och jag vill fan ta mig blifva hängd, om hon ej hittar på något medel att få stanna qvar i Paris. . Du förgäter alltid, inföll Espårance lifligt, att vi ega en talisman, hvilken krossar Henriettes djerfvaste planer och egensinnigaste beslut... Så länge den lilla silfverdosan hänger på min eller din hals, Pontis, så länge skall fröken dEntragues lyda oss som en ödmjuk slafvinna., . Åh, om det är på det sättet, så ger Jag mig strax ) utropade Pontis. Apropos, det var just bra att du påminde mig, din månad är nu slut, och det är således min tur att bära medaljongen ... gif hit! Om det ocktå icke vore din tur, käre Poatis, så hade jag ändå ämnat gifva dig den, ty jag kommer i natt tillsammans med Henriette, och det skulle vara mycket oförsigtigt att hafva en dylik dyrbarhet på bröstet i hennes sällskap... En olycka kan så lätt hända... Ett fall af hästen... ett knifstygn--.en svimning... Du vet ju sjelf hvilken skicklig likplundrerska den sköna fröken dEntragues är I Pontis tog dosan, som Esperance räckte honom, och gömde benne omsorgsfullt vid sitt bröst. Det var denna dosa, hvilken inneslöt Menriette dEntragues biljett; denna biljett,