Aftonbladet – 23 juli 1856, sida 2

arsenalen och närma sig den bestämda mötesplatsen, och en lätt darrning skakade hans lemmar när han slutligen i fören upptäckte en hög, qvinlig gestalt, öfver hvars ansigte en spansk mantilla likt en slöja nedföll; Under den fina väfnaden blixtrade Henriettes svarta ögon. nr sa sr Leonora stannade vid ingången till ön. Den vackra italienskan var dehna gång mycket mindre skakad, mycket mera leende än hennes sköna följeslagarinna, och sedan hon med ett förtroligt tecken och en vänlig nick helsat Speranza, satte hon sig likgiltigt på en kullfallen trädstam. Ön Louvier var vid denna tidpunkt en enskilt tillhörighet, en trädgård, som ofta burit namnet dEntragues, emedan den förut varit inköpt af denna familj. Espårance gick artigt emot den unga flickan, hvars konstlade hållning och stela gång just icke utvisade några vänskapsfulla tänkesätt. Henriette bade till mötesplats valt detta ställe såsom. varande beqvämt för benne sjelf, och Espårance. var ej . missnöjd dermed, ty i händelse af någon snara, återstod det honom alltid ett medel till räddning, nemligen — sjön. Ni har kallat hit mig), sade hon med kall och skärande röst, sög fort hvad. ni vill Esperance bugade sig. Ni inser troligtvis, min fröken, att endast vigtiga skäl kunnat förroå mig till att besvära er? inföll han. . Ja-visst!... Leonora nämde någonting om mitt personliga iutresse, och jag är verkligen mycket nyfiken att erfara i hvad för slags gemenskap mitt intresse kan stå med era Det är ej fråga om mig, pin fröken, svarade Espårance, som strängt besluit, att ej förlora tiden genom några vidlyftiga förklaringar, utan om la Raäniee.