Aftonbladet – 21 juli 1856, sida 2

— ej för att förmå henne till någon oförsigtighet, ack, nej!... hennes säkerhet är ju min lycka .., min enda tröst! ... utan för at af henhe erhålla ett tecken, ... ett ord, som skulle -kunna upprätthålla mitt mod under det sista profvet... Ni inser nog, min herre, är det ej så, att man icke kan vara fullkomligt fri från egennyttiga önskningar, då man älskar en qvinna så lidelsefullt, som jag tillber Henriette ... men jag begär ju så litet!... endast ett tecken ,.. ett ord... bed henne om dessa ringa ömbetsbevis, och gif dem åt mig då jag lemnar fängelset för att företaga den sista färden ... Detta mitt uppdrag är svårt, jag erkänner det, tillade fången och tryckte konvulsiviskt sin fiendes händer, men ni är en stor själ och ni har kanske förstått huru förfärliga de stormar äro, hvilka rasa i djupet af mitt hjerta... Jag besvär er, bevisa mig denna nåd; och Gud, som redan 1 så rikt mått välsignat er, skall säkert skänka er all den lycka, som han vägrat mig, den af honom förbannade!... Ack! jag läser i edra ögon, att ni vill uppfylla min önskan... men detta är icke allt som jag begär af den ädelmodige Espårance, sade han med en röst så sönderslitande att Espårances hjerta genast greps af vördnad och medlidande. Hvad önskar ni mera? frågade han vänIgt. I2, ni måste lofva mig någonting, som ar vida, vida mera än allt hvad jag hittills sagt, fortfor la Ram6e, hvars exaltation ökades i samma mån som han kände sin åhörares deltagande tilltaga, ja, ni skall tala med min Henriette om mitt offer, och ni skall sedan äterkomma till mig med hennes svar... Allt detta är ju redan afgjord, men derefter... derefter! ... förstår ni väl. det förfärliga i dessa ord: derefter skall jag vara dödtl... jag skall ej längre kunna vaka öfver min