Aftonbladet – 21 juli 1856, sida 2

ut i morgen dag, oem man ieke vore förvissad, att en sådan händelse skulle leda till en ögonblicklig Österrikisk ockupation, — något som af folket fruktas ännu mer till och med än sakernas närvarande tillstånd, — och Österrike har icke gjort någon hemlighet af, att en sådan ockupation ailtjemt kan anses stå för dörren. Om Sicilien och Rom behöfva vi icke tala. Deras belägenhet är nästan lika beklagansvärd. De tvenne omständigheter, på hvilka vi äro angelägna att rikta uppmärksamheten, äro dessa: — att det kan göras ett slut på detta sakernas tillstånd blott genom en intervention från Englands och Frankrikes sida, — och att om de en gång kunde komma öfverens om en intervention och vilkoren derför, skulle det upphöra i morgon dag. Österrike kunde icke en enda timma undgå att foga sig efter deras vilja, om denna vilja en gång vore bestämdt faststäld och klart uttryckt. Ryssland skulle bli alltför lyckligt att låta Österrike förgäfves bönfalla om dess hjelp eller bemedling. Men hvarken England eller Frankrike kan uppträda med någon kraft eller fördel såvida de icke på förhand sins emellan hjertligt, uppriktigt och fullständigt kommi: öfverens om hvad som bör göras zamt om sättet och tiden för utförandet. Vi kunna icke se några oöfverstigliga eller ens allvarsamma hinder i vägen för en sådan ömsesidig öfverenskommelse. Ehgland har aldeles inga enskilta syften att vinna; det önskar endast undanrödja stora orättvisor och göra ett slut på stora sorger, att undanrödja en källa till ständiga oordningar och att lyfta ett förtryckt folk tll blomstring och frid. Derjemte hyser det naturligtvis en liflig sympati för en författning, så lik dess egen, som Piemonts, och ett varmt intresse för dess framgång. Lika naturligt är att Frankrike tör närvarande icke delar denna senare känsla. Men det finnes uti Piemonts beteende eller hållning ingenting som kan gifva det anledning till farhåga; och äfven Louis Napoleon måste med mera välbehag anse den visa och framgångsrika styrelsen i Turin än den plumpa och oskickliga despotismen i Rom eller Neapel. Der finnes likväl en anordning, som Frankrike önskar, lika lifligt som England önskar tpprättandet af ett Kkonstitutionelt styrelsesyätem i Italien — nemligen besittningen af Savoyen. . Savoyarderna sjelfva skulle vara belåtna med ombytet; sardinska hofvet anses icke hafva någon oöfvervinnelig invändning att göra deremot, om godtgörelse kunde beredas på annat håll; förändringen skulle blifva i hög grad fördelaktig både för Frankrikes och Piemonts gränslimer; och vi inse icke hvad fördel England kunde häfva vid att göra någon invändning. Låt derföre Frankrike få Savoyen; låt det tillsatomans med England garantera Piemonts trygghet genom att på det uttryckligaste förbjuda österrikisk intervention i någon italiensk stats inre angelägenheter, under hvad: förevändning det vara må, och föranleda Österrikes fullkomliga aflägsnande från halfön genom ett sådant bortköpande af de österrikiska besittningarne, som vi nyligen föreslagit, och hvilket vi ha anledning-tro vunnit bifall på månget håll, der både sakkunskap och intresse för ämnet förefinnas. Låt sedan regeringar och undersåter sinsemellan sjelfva få afgöra sina tvister; eller om de icke kunna göra detta utan borgerligt krig, låt dem, om de så önska, inkalla skiljedomare att döma dem emellan; — men skiljedomare hvilka skola skipa lika rätt åt alla, och hvilka icke kusna antagas skola, såsom nu, endast upprätthålla bestående ohyggligheter. Men vi tro icke att någon sådan skiljedom skulle behöfvas: vore österrikiskt understöd en gång förbjudet och förebygdt, skulle hvarje stat uti Italien innan månaden gätt om ha erhållit frihet och sjelfstyrelse uti en eller annan form, — och de flesta bland dem sannolikt helt fredligt och såsom en helt naturlig sak. Der behöfde icke blifva någon blodsutgjutelse, emedan der icke kunde blifva något motstånd. Vore det ytire stödet en gång borttaget -— fölle hela det deraf understödda systemet af sig sjelft tillsammans. ed — Kongl. Maj:t har under den 17 sistl. Juli, uppå befälhafvande amiralens af förvaltningen af sjöärendena understödda tillstyrkan, tilldeiat smedsgesällen vid stationens 3:dje handtverkskompani, Frans August Lindström, som under utöfningen af sin tjenst blifvit i högra ögat så svårt skadad, att synförmågan derå gått förlorad, en gratifikation af FN rdr hla att utodh af ANnclamat nå fanta hufond