Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 3

hetskänsla som han framhärdade i stt beslut att bibehålla det Valoiska namnet — detta magiska namn, hvilket. gjorde honom till Henriettes berre! Han ville, ehuru ödet förnekat hönöom att kunna skänka en krona åt den qvinna, som han så outsägligt älskade, itminstone evigt qvarlefva i hennes minne som furste och konung. Men den för domens fällande bestämda tiniman var slagen, derefter återstod ej mera någöt höpp,:det var bödeln stående bakom domaren, och ändå ej en underrättelse, ej en bjelp, ej engång ett hemlighetsfullt tecken! Hvera skulle väl kunna beskrifva en menniskohjernas förskräckliga erbete uti fängelsets tystnad och mörker, då tusen olika tankar födas och dö, liksom feberns spökbilder, då de förfärligaste farhågor stöta emot de vansinnigaste förboppningar, då minuterna antaga hela års längd och värde, då det förfiutna förekommer dystert som ett strandadt fartyg, och det tillkommande endast upplyses af den gudomliga vredens hotande ljungeldar. La Ramåee kände att han var förlorad, och vid en sådan visshet böjer äfven den djerfvaste Bitt bufvud. En prest inträdde i bans fängelse för att bere a honom ti!l döden! men den olycklige egde ej en gång den trösten att kunna utgjuta sin smärta i religionens sköte, ty denna religion uppmanade honom till ett fullständigt erkännande af alla sina fel, och fången ville, ej bekänna någonting; han bord inför Guds fötter nedlägga lifvets alla usla passioner, men la Ramåe skattade sina lidelser högre än lifvet; högmod och kärlek voro hans kött och blod. Han teg-då presten erbjöd honom syndernas förlitelse i utbyte mot eu uj prikug bigt; och af alla själasöriarens ord fäste han sig endast vid dessa: Glöm dem ni älskat ech försona er med edra ovänners. Den lifdömde