Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 3

såsom känslolöst blöck eller liflöst verktyg. På det sättet blef den lifegne en enkel värdeenhet, en-allmän mätare af egendom och rikedoöm. Man räknade nemligen förmögenheten efter antalet släfvar, liksom annorstädes efter riksdaler eller hemmantål. Individen blef ett bypotek, Under nittonde århundradet svarar i medeltal en lifegen mot 10 rubel i årlig ränta; likväl inbringar han ofta sin berre tre eller fyra gånger så mycket. I några delar af riket uppkom lifegenskapen först senare. Så var det i Lilla Ryssland, der den infördes genom Elisabeth, då hon der skänkte sin gunstling Rasumowsky 50.000 fria bönder; sedan blefvo detta lands invånare med våld inskrifna såsom lifegna, under det de allt ditintills varit fästade vid sina Mmilitäriska chefer, men icke vid jordtorfvan. Andra sedermera förvärfvade provinser, synnerligen Finland, blefvo helt och hållet förskonade från slafveriet; i Finland har aldrig funnits lifegenskap. Å andra sidan visade sig redan tidigt, oaktadt slafveriets band der de voro som strängast, mellanlänkar mellan herrarne och de lifegna. Sådana voro Odnodworzerna, vissa fria bönder, som icke hade någon herre och blott utgjorde till kronan de vanliga afgifterna. De härstammade från adelsmän, som Peter och häns företrädare till straff förflyttat till aflägsna trakter, och som af sina rivilegier. blott behöllo det att vara fria män, samt att deras qvarlåten:kap kunde öfvergå genom arf. Dessa, som i öfrigt voro fullkomliga bönder, sågo med sjelfkänsla och stolthet på detta företräde och ansågo derföre giftermål med. lifegna såsom alltför mycket under sin värdighet. Det nya militärväsendet upplöste å en annan sida lifegenskapsförhällandet. Derigenom skapades ett nytt slags sristokrati bland det lägre folket, nemligen de, som blifvit frigjorda genom militärtjenst. Ett tredje medel till upplösning af lifegenskapsörhållandet var den personliga emancipationen, som lika litet här som i andra slafländer kuade förbindras; och hvarigenom de frigifnes klass uppstod. Men allt detta utgjorde likväl blott undantag, och icke en sammanhängande kedja af reaktion mot förtrycket. Det var undan bredvid regeln, och hvilka icke upphäfde den eller förmådde upphäfvä den. Dertill. erfordrades en fullkomlig omvändning och att öppet bryta med Peter den stores system. Det var först Alexander I, som vågade detta. Alexanders liberala böjelser förmådde honom stt äfven göra de lifegnes emancipation vill sin uppgift. Han tänkte i början till och med på lifegenskapens allmänna upphäfvande; han trodde sig deri finna ett medel till staens såväl ekonomiska som politiska stadgande. Likväl var han dervid icke heller främmande för humanitetens ståndpunkt. Då en säng en af rikets störe utbad sig af honom en skänk, svarade han skriftligen: Till största delen äro bönderna i Ryssland slafvar; jag behöfver ej visa förnedringen och eländet i ett sådant tillstånd; men jag önskar just derföre icke öka deras antal och har gjort till en grundsats, att icke förläna några bönder såsom egendom; godset skänkes er, likväl under vilkor att bönderna icke få säljas såsom boskap. Alexander återkom likväl snart från idn om allmän och plötslig emantipation och valde att vandra reförmernas väg småningom och efterhand. En af de första och vigtigaste åtgärder .var alt han utfärdade ett förbud att sälja de lifegna utan det gods, hvarpå de lefde och voro inskrifna. Derigenom återkom man åtminstone till jordslafveriets mildare ståndpunkt. Likväl förstodo herrarne att till en del kringgå förbudet, derigenom att de sålde ett stycke jord med så och så många bönder, och genom: mutor dolde missbruken. Genom ukasen åf den 20 Febr. 1803 gick Alexander ett steg vidare; denna skapade ett stånd af fria bönder. Den medgaf nemligen: 1) att de personligt frigifne kunde köpa sig in hvar de ville, då de deremot förut blott kunde blifva tjenstemän, köpmän eller så kallade borgare, d. v. s. medlemmar af en stadskommun; 2) att de frigifnaå privatbönder, åt hvilka godsegaren tillika på vissa vilkor öfverlemnade den dem af kommunen anvisade jordrymd, kunde ärftligt förvärfva densamma. Men denna förordning hade också det onda med sig, att den personliga förvärfsrätten till kommunaljord måste bidraga att undergräfva grundvalarne för kommunen och dess gamla författning. (Forts.) RENEE ft ra mn NN rv mn