Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 2

utdelas. Vi känna ieke i hvad mån en sådan utdelning verkstäldes eller icke. Vi veta endast, att då förslaget skulle afgöras hos rikets ständer, all utdelning af den med rätt tiycken möda författade skriften från justitiedepsrtementet uteblef och att de dertill aflagde exemplar troligen ännu finnas i dess arkiv begrafna. Resultatet af de enskilta bemödandena i denna riktning blef emellertid, att småningom de mest inflytelserika politiska organerna inom den liberala pressen öfvergingo på det hvilande förslagets sida, så att, d trots af reformmötet i Örebro och dess mera radikala motförslag, det sannolikt blifvit svårt nog att vid riksdagen, så som nu skedde, snart sagdt helt och hållet utplåna hvarje spår af det från förra riksdagen hvilande, så kallade kungliga förslaget, så vida icke regeringen eller åtminztone pluraliteten af dess ledamöter, understödd af hofvet, varit icke blott likgiltig, utan rent af fientlig mot detsamma, och mer eller mindre bislöjadt låtit förstå, att det var deras vilja och behag, att detta konungens eget förslag skulle på ett högtidligt sätt af rikets ständer aflifvas. Symptomerna till denna ovilja gåfvo sig likväl icke oförstäldt tillkänna förr, än den hjeltemodiga frihetskampen i Ungern dragit sin sista suck, och den ryske sjelfherrskaren kunde stolt resa sitt hufvud såsom besegrare af folkyrans förvillelser i Europa. Men sedan detta var afgjordt, förmärktes, efter konungens återkomst från resan till Norge sommaren 1850, en omisskänlig förändring uti sättet både att behandla och yttra sig om denna och andra hög: vigtiga politiska frågor. Under dessa auspicier sammanträdde rikets ständer. Till landtmarskalk hade konungen i nåder utsett f. d. justitiestatsministern friherre Lars Herman Gyllenhaal, dertill förordad, som man sade, förnämligast af sin kusin, en bland hoivets mest användbara och använde mellanlöpare, den då och sedermera alltjemt så förunderligt inflytelseegande generaltulldirektören friherre Carl Gyllenhaal. Att ingen af konungens rådgifvare kunnat af egen drift eller böjelse tillstyrka en sådan utnämning, måste vi taga för gifvet, då ingen af dem kunde vara obekant med den nye landtmarskalkens föregåenden och således ej heller okunnig derom, att han saknade hvarje annan utmärkande egenskap än att, så vidt förmMmågan metsvarade den goda viljan, söka befordra den icke lagbundna kamarillans afsister och planer. Denna utnämning till landtmarskalk utgjorde också ett värdigt program till riddarhusets görande och låtande under hela denna riksdag. Såsom någonting, ehuru i ringare mån, betydelsefullt kan i detta hänseende ock antecknas det, alltsedan offentlighet för främmande åhörare vid riksståndens öfverläggningar under 1834 års riksdag beslutades, alldeles ovanliga förhåliande, att på landtmarskalkens fråga i ståndets första plenum, om ståndet behagade tillåta främmande åhörares tillträde, denna proposition äfven besvarades med ett och annat nej, så att landtmarskalken måste särskilt förklara, att han funnit ja öfvervägande. Man kan häraf finna, att till och med hos en och annan riddarhusledamot tankar hade uppstått på ett möjligt försök att taga den ifrågavarande tillåtelsen tillbaka. Utskottstillsättningen leddes vid denna riksdag alldeles oförbehållsamt af grefve Henning Hamilton i förening med friherre OC. O. Palmstjerna. Den förre åtnöjde sig med att intaga främsta platsen bland adelns elektorer (som förut alltsedan 1834 innehafts af h. exc. grefve Carl de Geer) och lät icke invälja sig sjelf i något utskott. Deremot insattes friherre Palmstjerna till ordförande i statsutskottet, med sedermera statsrådet grefve C. G. D. Mörner samt sedermera landshöfdingen hr S. G. von Troil och friherre August Wilhelm Stjernstedt till närmaste män, hvarjemte hr D. G. Bildt redan denna riksdag gjorde sin debut i nämde utskott, der man tillika, såsom representant af flottan, placerat dåvarande kommendörkaptenen sedermera amiral Puke, som var känd såsom en fullkomlig antipod i åsigter till den fungerande sjöministern grefve v. Platen. Uti konstitutionsutskottet blef grefve G. Lagerbjelke ordförande och numera landshöfdingen friherre Johan Carl Åkerhjelm hans närmaste man. Såsom ordförande fungerade i öfrigt uti lagutskottet assessorn grefve Erie Sparre, i ekonomiutskottet landshöfdingen grefve GPF. Lilljenerantz, i expeditiontutskottet kopisten friherre Rud. Cederström. Till bevillningsutskottet hade man gjort ett lyckligt val af kaprenen grefve A. G. Gyldenstolpe, och slutligen hade man till bankoutskottet förflyttat friherre W. F. Tersmeden, som man icke tyckte sig just kunna helt och hållet förbigå, men som likval icke ansåg sig böra stå alldeles ensam af sina gamla liberala vänner, och således afsade sig föriroendet, hvarefter öfverståthållaren grefve Jacob Essen Hamilton utsågs till ordförande i sistnämde utskott. Fem till sex andra ledamöter, som icke ville rös a blindt efter junkrarnes och deras chefers fingervisning undandrogo sig likaledes. Bland det gamla konservativa partist träffade man endast r konstitutionsutskottet trenne tillförlitligt återhållande kr fter, nemligen kammarherren Nils Tersmeden samt friherrarne Israel Lagerfelt och C. G. Adlercreutg, och till statsutskottet hade en aktad sjelfständig äldre konservativ, som likväl sedermera i åtskilliga riktningar öfvergått till de liberala, assessorn Pehr Lagerhjelm förirrat sig. I öfrigt, och sedan utskotten blifvit kompletta, fann man deri af riddarhusets ledamöter nästan utan undantag endast yngre, oerfarna representanter, hvilka under riksdagen troget följde det rådande par