Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 2

de. Men hvar är han, så att jag må göra. honom min komplimang ? I Ett bösskott hördes ungefär femhundra steg ; derifrån. I Se så, inföll Crillon, nu kunna vi öka listan med en råbock., Händarne hade tystnat. En stund derefter framträdde en ung man ur småskogen — det var Espårance, hvilken med ena handen vek undan grenarne och med den andra släpade efter sig sitt nyss fälda of-. fer. Konungens oväntade åsyn på en gång ! öfverraskade och förvirrade den vackre jär garen. Crillon började gapskratta. Markisinna! utropade Henrik, vänd till Gabriella, som just nu framsprängde på vägen; ser ni huru dessa herrar sköfla den stackars konungens skogar ? Esperance utstötte ett svagt skri vid den oförmodade anblicken af sin sköna väninna, hvilken redan skickat honom det utlofvade leendet; Gabriellas kinder voro lätt purprade af glädjens rodnad. Esperaaces deremot voro bleka, men all denna rörelse tillskrefs naturligtvis konungens oväntade närvaro. En vacker tjufskytt och ett präktigt djur! utropade Henrik, och kände på råbocken. Jag har fält det för ers majestäts räkning, svarade Espårance. Skönt! utropade Henrik glädtigt, nå ni! skall äfven få äta er del deraf, unge man. Kom nu: hit, Crillon, jag har någonting at säga dig... I Med dessa ord slog monarken sin ena arm: om chevalierens hals och drog honom sålun: da ett stycke derifrån, lemnande Esperance : och Gabriella ensamme midt på den lilla. herrligt grönskande slätten. Snart voro de, begge unga bredvid hvarandra; och under sken af den most eeremoniösa artighet, men med!