Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 2

rosor och syrener, hvilka fjorton dagar senare af sig sjelfva skulle ha slagit ut, nu redan blommade. Markisinnan var insvept i en pelsfordrad kappa, men konungen, hvilken som krigare tyckte sig böra trotsa väderlekens fordringar, bar en fullkomlig vårtoilett, eller en ljusgrå sidenrock och hvita byxor. Hvarföre så tyst, markisinna, sade konungen och fattade Gabriellas band; ni ser ju lika kall och mulen ut, som vädret. — Jag fryser verkligen, både om axlarne och hufvudet. Och om hjertat? Jag har icke talat om hjertat, sire., Svarade Gabriella mildt. oMNå det var då åtminstone bra!.... är ni kanske missnöjd med mig, derföre, att jag narrat er ifrån Paris hit ut?... Jag vet, ni föredrager hufvudstaden. Gabriella rodnade, eller kanske var det blåsten som färgade hennes kind. Jag föredrager ingentingp, svarade hon, sutan att först rådfråga min konungs tycke. Ack! hvad detta svar skulle klinga ljuft för mina öron, om det ej egde en viss liten tillsats af undergifvenhet, som jag icke tycker om... Se så, min Gabriella, öppna det der lilla bjertat för Henrik. Sedan en tid tillbaka är ni så sluten emot mig... Har ni kanske någonting att förebrå mig?... Är jag förändrad?... eller har jag helt oskyldigt åter uppväckt er svartsjuka ? Henrik följde under dessa ord, med sina mest genomträngande blickar, hvarje uttryck på Gabriellas lojala ansigte; denna ovanliga nyfikenhet skulle kanske vid ett annat tillfälle ha bevisat den unga qvinnan att den gode konungens samvete ej var fullkomligt lugnt, men denna gång var hon alltför mycket upptagen af sina egna tankar för att kunna göra några dylika iakttagelser.,