Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 2

Fredrik den stores filosofiskt upplysta tid kärflytande privilegium, till följd hvaraf ingen afrättning fick ega rum inom Potsdams område. Delinqventen fördes derpå till cellfängelset i Moabit och skulle här enligt vanligt bruk halshuggas inne på en gård i närvaro af några med inträdeskort försedda vittnen. Men Berling skarprättare vägrade att verkställa ett utslag, som var meddeladt af domstol utom Berlin. Derigenom uppstod ett nytt uppskof. Man tillkallade en bödel från kringliggande trakten, och återigen blef dag utsatt för Helmrichs afrättn ng. Aftonen förut sökte direktören för Moabitanstalten och den prestman, som meddelat den dömde religionens tröst, audiens hos konungen. De båda hedersmännen trodde sig hafva upptäckt symtomer till Helmrichs oskuld. Denne erkände sig hafva bestulit den gamla frun i Potsdam, men förnekade hårdnackadt delaktighet i mordet. Ko nungen, för hvilken de år 1762 och 1796 oskyldigt afrättade Jean Colas och Lesurques skuggor måtte ha visat sig, anbefalde en yterligare undersökning och uppskof med afrättningen. Detta uppskof var det tredje. Då underrättelsen härom ankom till Helmrichs cell, utropade han: förlåt mig Gud, att jaj tviflat på dig! och nedföll vanmäktig. Vid den tiden sade en författare i Berlin: Nu kan den olycklige, som tre gånger blifvit nästan vidrörd af nådens gyllene staf, icke mera blifva afrättad! — Och likväl har det nu skett! Under förlidne vecka har schavotten åter fått sitt offer. Man måste respektera jurymännens omdöme och de inre grunder, som förhindrat konungens nåd. Men det är icke destomindre mycket beklagligt, att dem långa moraliska tortyr, som måste ha förorsakats af hoppets tredubbla väckande och krossande, icke blifvit den dömde besparad. Då Berlins skarprättare ända till sista ögonblicket vägrade sitt biträde; så reqvirerades en annan från Schwedt i regeringsdistriktet Potsdam, hvilken för första gången halshögg någon och gerom sin oerfarenhet en god stund fördröjde döden. En af Suetonius omnämd befallning af en romersk kejsare lydde: ita ferit ul se mori sentiat (delinqventen skall känna döden !), och genom en kedja af tragiska emständigheter har denna grymma föreskrift kommit att gälla äfven för Helmrich, Huru det tyska folket tänker: em dödsstraffet, är tillräckligt bevisadt deraf, att såväl Frankfurterparlamentet, som Berlinernationalförsamlingen på en och samma dag den 4 Sept. 1848 med ofantliga majoriteter beslöto dödsstraffets afskaffande. Här i Berlin uttalade sig till och med den dåvarande konservative och ännu med ett högt doemareembete betrodde justitieministern Märker ganska lifligt för dödsstraffets afskaffande. Den ryktbare amerikanske kriminalisten Livingstons skarpsinniga omdöme, att dödsstraffet vore en preventiv åtgärd, då det ju bör afskräcka eller förhindra, och redan derföre borde förkastas, tycktes mer och mer, om än till en del omedvetet, hafva inträngt i den tyska: nationens öfvertygelse. Men beslutet af de tyska och preussiska folkrepresentanterna den 4 Augusti skulle ha mindre varaktighet, än det minnesvärda beslut, som fattades af franska konstituerande församlingen den 4 Augusti 1789, hvilket för alltid har grundligt undanröjt de feodala privilegierna och missbruken på andra sidan Rhen. Frankfurterparlamentets grundrättigheter, ehuru i en stor del af Tyskland lagligen kungjorda, äro, tack vare Frankfurterförbundsdagen, skingrade åt alla väderstreck. Hvad det blifvit af den preussiska författningen, är verldsbekant. Men att sedan 1848 anhängarne af dödsstraffet skulle ha tilltagit bland folket, kan blott osanningen eller oförståndet påstå. Tilldragelser, sådana som den ofvannämde, skola säkert åstadkomma en nyttig propaganda för teorien om dödsstraffets afskaffande. Man säger, att det herrskande religiöst-pietistiska åskådningssättet kommer försvararne af detta arfl från medeltiden till godo, och likväl kan ärligen på sin höjd påstås, att döden såsom den sista försoningen och godtgörelsen för det svåraste brott icke motsvarar den kristligt dogmatiska läran. Att denna lära anbefaller dödsstraffet, är helt enkelt icke sant. Man kan anföra lika många ställen emot som för detsamma. De pietistiska förfäktarne af dödsstraffet komma ju i motsägelse till sjelfva den katolska satsen: ecclesia non sitit sanguinem (kyrkan törstar icke efter blod). VisserligenÅ förnekas denna sats i praktiken genom kyrkorättens urartande i katolska länder och synnerligen genom inqvisitionens med blod skrifna . annaler, men sjelfva våra ultramontana protestanter, såsom man stundom oeh icke utan skäl kallat våra preussiska pietister, skola icke vilja stödja sig derpå för att med religiösa grunder bevisa sin lära om dödsstraffet!... Ar dödsstraffet i och för sig en anakronism i det civiliserade norra Tyskland, så synes också det sätt, hvarpå det enligt nu-: varande preussiska strafflag skall verkställas, fullkomligt oförenligt med den ståndpunkt, l: hvarpå seder, bildning och det allmänna rättsmedv. tandet befinna sig. Afrättningen sker på en fäpgelsegård i närvaro af några få insläppta vittnen. Denna metod har något hemskt: och rysligt. Vid den oltentliga exekutioner ir dot liksom samhället sute till doms. Handingens offentlighet niotsvärar det deltagande lagskipningen, som är tillförsäkradt sam-J) let. Dessutom iuskränka våra myndigheter inna mera de gränser, som i detta afseendels iro bestämda af våra lagar. De till senaste rättning utdelade inträdeskort voro inekränkta ill minsta möjliga antal. Tidningarnes refeenter voro uttryckligen uteslutna. Det eak4 -. ee j