Aftonbladet – 15 juli 1856, sida 2

vudsakligen är upptaget i det utkast till särskilt lag om landvägaförseln af utländska varor mellan rikena, som norska regeringen i framlagt, sedan svenska statsrådet i frågan afgifvit utlåtande. Komitån anser sig således endast behöfva motivera de stadganden i nämde paragrafer, som afvika från de förut föreslagna. Utrymmet förbjuder oss att af komitns framställning anföra mera än följande: Vid 10 är uttrycket, att varuförsändaren skall saflemna angifningsinlaga in duplo, förändradt till att angifningsinlaga in duplo skall upprättas... Dermed afses att enligt norska tull-lagen det är en skyldighet för räkenskapstjenstemännen att författa dylika inlagor efter varuafsändarens uppgift och med skyldighet för honom att inlagorna underskrifva; och komiten uttrycker den önskan, att dylik lättnad äfven må i Sverge beredas den ofta i dylika doku menters författande okunnige varuafsändaren. Vid 11 har komiten, lika med den af 1846, ansett att varuförpassningen må, till lättnad för samhandeln, kunna utan äfventyr ställas till hvilken ort som helst i det andra riket, der förtullning kan ega rum, i stället för de närmast gränsen liggande orter, hvarest tullbevakning är inrätttad. Tryggheten mot missbruk ligger icke i destinationsortens större eller kortare afstånd, utan i förpassningens fullständighet och kontrollföreskrifternas noggranna tillämpande. Uttrycket marknader vid gränsen är äfven förändradt till marknader nära gränsen. — Vid 12 är tidrymden, inom hvilken förteckning eller angifning till upplag skall verkställas, förlängd från två till tre månader. — Vid 13 har komiten, lika med den af år 1846, ansett den föreskrifna borgensförbindelsen äfven böra omfatta de böter, hvilka förbindelsens brytande kan medföra. — Den i 14 föreskrifna försegling eller plombering (till bestyrkande af varornas identitet med de i förpassningen nämnda) är, som 1846 års komite anmärkt, så mycket mera nödvändig, derest, såsom föreslaget är, oförtullade utländska varor kunna sändas mellan rikena. — Den 165 innehåller hufvudsakligen samma stadganden, som nu förekomma i 4 15 och 16 af mellanrikslagen. Lika med 1846 års komitå har man ansett riktigast att förändra utrrycket: vid hvarje månads utgång till: vid hvarje månads början. — I f 17 är intaget det bötesansvar, som 22 mellanrikslagen omnämner. — De i 18 föreslagna kontrollstadganden för oförtullade varor, som afsändas från ena riket till det andra, finnas äfven i 1846 års komitebetänkande och äro en följd deraf att dessa varors framkomst är af vigt icke blott för bestämmelseortens utan äfven för afsändningsortens tullväsende. Då man, oaktadt den betydliga nedsättningen på senare tider å svenska tariffens tullsatser, bibehållit 1846 års förslag, att plikten skall motsvara tullens dubbla belopp, har man utgått från den synpunkt, att tullens enkla belopp, under ovissheten i hvilketdera riket vårorna stannat, tillkommer bestämmelseortens tullkassa såsom ersättning, och att således blott den andra hälften bör betraktas som plikt. Rättigheten att återbekomma erlagda böter och tull för den, som bevisligen af förhållandena hindrats att i rätt tid framskaffa varorna, är äfven af 1846 års komitå föreslagen. — Den 19 är lika lydande med motsvarande 6 i 1846 lagförslag, och stadgar att alla maoufakturoch fabriksvaror af svensk och norsk tillverkning skola, för åtnjutande af tullfrihet eller tullhndring, vara försedda med stämpel eller tillverkningsbevis. — Den 20 och 21 4 öfverenstämma jemväl med 1846 års lagförslag. Liksom komiten år 1846 yttrat, anses äfven nu rättast, att saknaden af föreskrifven förpassning obetingadt medför straff såsom för tullförsnillning, hvilket i Norge hittills varit tvifvel underkastadt. Enär utförselförbud ieke vidare skulle ega rum mellan rikena, äro ur 21 uteslutna de på sådant förbud syftande uttryck. Till 22. Vid denna , angående de meddelanden, som begge rikenas tullstyrelser skola gifva hvarandra rörande varuförseln mellan rikena (24 mellanrikslagen), är tillagdt åliggande för tullstyrelserna att meddela hvarandra uppgift på de tulistationer och marknader, till och från hvilka varor kunna förpassas. Till 23. Första delen öfverensstämmer i allt med 25 af mellanrikslagen. Den andra rörer kustfarten och är förut motiverad. Uttrycken äro så allmänna att de omfatta fraktfart äfven på sjöar, floder och kanaler. Till s 24. Motiverna till :s stadganden rörande fartygs naturalisation förut anförda. Till 25. Denna öfverensstämmer med 29 af mellanrikslagen, med de förändringar, som föranledas af i senare tider utfärdade kungörelser angående den transatlantiska sjöfarten. Till 26 öfverenstämmer helt och hållet med den 30:de i mellanrikslagen. Till 8 27. Den hufvudsakliga olikhet mellan denna S och den 31 i mellanrikslagen, angående svenska och norska varors införande sjövägen mot half tull, är förut motiverad. I öfrigt har komiten, i likhet med den af år 1846, antagit, att denna nedsättning i införseltullen till hälften får tillgodonjutas äfven om fartyget lossat i främmande rikes hamn, endast de varor, om hvilkas förtullning det blifver fråga, icke i sådan hamn varit lossade. Det hittills bestående förbudet häremot har såsom ett band på samhandeln blifvit från begge sidor öfverklagadt och innefattar ingen trygghet mot tullförsnillning. 28 till 30 5 öfverensstämma med 32—34 i mellanrikslagen, men med något förändrad ordställning. — I 31, motsvarande den 35:te i mellanrikslagen, är tillagdt ett af 23 föranledt stadgande, att båda rikenas tullstyrelser skola meddela hvarandra underrättelse om de dokumenter, som i hvartdera riket erfordras till bestyrkande af egna fartygs nationalitet. 8 32—34, såsom icke uteslutande angående sjöräga handelgemenskapen, äro intagna under en tredje artikeln, innehållande allmänna stadganden. Den 32!a stadgar upphörande af exportpremie och drawback vid utförsel från det ena riket till det andra; och senare delen af densamma afser de i Norge genom särskilta kongl. resolutioner enskilta personer eller fabriker för viss tid medgifna förmåner att vid utförseln af sina tillverkningar återbekomma erlagd införseltull för råämnena. Så vidt de norska komiterade ega sig bekant. äro dylika förmåner medgifna endast genom följande kongl. resolutioner, nemligen: af den 17 November 1847, om tullfrihet för pottaska för Lerens chromfabrik under 10 år så vidt produkterna sjövägen utföras; af den 15 April 1854, för egaren af Fritzöe risgrynsqvarn, Treschow, om återbekommande af erlagd införseltull för paddy, som förmalet skick utföres intill den 14 Juni 1864; och af den 14 Febrnari 1851, för egarne af Fredrikshalds sockerraffinaderi, om en utförselpremie, motsvarande den för införsel af råsocker erlagda tull, sällande för tiden från den 1 Juli 1854 intill samma dag 1857. — 33. Norska lagen af den 24 Aususti 1827 har en S 36, som ieke eger någon mot;varighet i kon:l. förordningen för Sverge af den 24 Maj 1825. Naämde innehåller, att lagen upphör att vara gällande då sådant genom lag i Norge stadgas ller ock motsvarande föreskrifter i Sverge upphäfas. Komitön har ansett rikenas ömsesidiga rättiget, att genom i laga ordning fattadt beslut frånräda det dem emellan upprättade handelsoch sjöartsförhållande, böra i lagen härom finnas uttryckt, eh kamitån har 4illila 4untet art AN