Aftonbladet – 15 juli 1856, sida 2

händer... och ändå hade jag qvällen förut nästan förolämpat er!... huru lätt skulle ni ej ba kunnat hämnas, om ni ej verkligen älskat mig... jag, dåre! som ej insett det förr! ... Tack Henriette... tro mig, jag skall evigt minnas ert ädelmod och ert ljufva löfte om en framtida lycka. Jag skall ej heller glömma de uppmuntringar, hvilka ni skickat mig ända hit, ty de bevisa tydligare än allt annat er själs storhet... ja, endast ett snillrikt hufvud och ett ädelt hjerta kunna våga att trotsa så stora faror. Hädanefter blir allt mig lätt, och så fort jag gjort nog stora framsteg för att uthärda en strid, kan ni tryggt komma hit, — ja, kom min Henriette, ty jag längtar med den vildaste passion efter att få omgifva er med kronans glans och purpurns prakt. Mina officerare underrätta mig dagligen om de komplotter, som stämplas emot usurpatorn, renegaten Henrik af Navarra; ännu i går tillbjödo sig tvenne soldater att uppsöka honom i Louvren, och der, i sjelfva skötet af de sardanapaliska nöjen, åt hvilka han oblygt öfverlemnar sig, gifva honom dödshugget. Men den krona, som han ett ögonblick burit, gör honom helig för mig; från konung till konung äro dylika brott omöjliga; också skall jag endast på slagfältet fika efter hans if; der är det en annan sak, och der skall ag nog visa denne föregifne hjelte och hans för oöfvervinnerlige ansedde gardister, att en Valois lika väl förstår att sköta värjan, som rots någon Bourbon. Lef dock utan fruktan, ni min själs tillpedda afgud... ack, ju fortare tiden förflyer, ju närmare tycker jag mig komma er! Vånga dystra tankar och bittra hågkomster itplånas äfven helt och hållet af det stråande ljus, som numera omger mig... huru