Aftonbladet – 11 juli 1856, sida 2

hvarannån underrättelse om de dokumenter, sora, enligt i hvartdera riket gällande författningar, der erfordras till bestyrkande af egna fartygs nationalitet. Jemväl skola bemälda tullstyrelser, i likhet med hvad i 22, rörande kontroll å varutransporter landvägen, är stadgadt, hvarje tredje månad tillsända hvarannan förteckningar å de fartyg och laddningar, som under de trenne sistförflutna månaderna från ena till andra riket ankommit eller afgått, samt i öfrigt; till kontroll å varors inoch utförsel sjöledes emellan båda rikena, iakttaga hvad i nämda paragraf är föreskrifvet. Art. III. Allmänna stadganden. 32. Vid utförsel landeller sjövägen från ena till andra riket af varor, som i Sverge eller Norge äro tillverkade, skall hvarken utförselspremie eller återbetalning af erlagd tull (drawback) för de vid varornas tillverkning använda utländska råämnen i någotdera riket beviljas. För så vidt dylik utförselspremie eller återbetalning af erlagd tull nu är beviljad enskilta personer eller fabriker, upphör denna förmån, så snart den tid, för hvilken den är beviljad, utlöper. 33. Denna förordning fortfar att ega gällande kraft intill dess beg-e rikena om förändring deri öfverenskomma, eller ett år förflutit efter det i någotdera riket annorlunda blifvit beslutadt. 34. Alla hittills gällande stadganden, angående Sverges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden, varda härmed till all kraft och verkan upphäfde. Bland bilagorna meddela vi här den i 30 åberopade : Bilaga litt. D. Förteckning å svenska oeh norska varor, för hvilka, då de från ena till andra riket sjöledes föras, afvelseller tillverknbagsbevis icke erfordras: aska, bandstakar, beck, becxolja, böcker, dun, fiskvaror alla slag, fjäder, färgmossa, kalk, kimrök, kopparstick, kummin, marmor arbetad, porfyr arbetad, pottaska, soda, sten: bryn-, golfoci trapp-, qvarnoch slip-; stenhuggeriarbeten, stäfver och bottnar, tegel-, takoch mursten, tran och späck, trävirke, tunnband. I de anförda motiverna heter det bland annat: Hvad varuförseln mellan rikena angår, anser man sig böra föreslå bibehållande af de i mellanrikslagen af år 1825 (1827) uppstälde grunder: att vid landväga förseln det ena rikets naturalster och tillverkningar med högst få undantäg må kunna införas till det andra riket, och att utförseltull dervid icke må erläggas, utom för några få artiklar, för hvilka afseendet å rikenas industri och tullintrader gjort det nödvändigt att pålägga tull; att utländska varor, som: i det ena riket blifvit förtullade, kunna införas till det andra riket mot erläggande af half införseltull; och att så väl utländska som svenska eller norska varor kunna i bestämda mindre qvantiteter tullfritt föras öfver gränsen. — Deremot har man icke tvekat att föreslå upphäfvandet att förbudet i mellanrikslagen emot att transito landvägen införa utländska oförtullade varor från det ena riket till det andra. Man har vidare antagit att utförselsoch transitotull, vid landväga utförsel från det ena riket till det andra, icke bör erläggas. Hvad sjöväga varuförseln angår, har komiten likaledes trott sig böra föreslå bibehållandet af den i mellanrikslagen uppstälda grundsats, att varor, som i det ena rikets fartyg uteller införas, skola i det andra vara underkastade samma afgifter, som om uteller införseln verkstäldes med inhemska fartyg. Vidare antager komiten att den regel bör bibehållas, att, vid varors införsel sjövägen frän det ena till det andra riket, de i allmänhet gällande föreskrifter angående varors utförsel och förtullning skola iakttagas. Men komitön har trott att det undantag från denna regel, som mellanrikslagen medgifver genom bestämmandet af half tull för vissa svenska eller norska alster och tillverkningar, då de direkte införas från det ena riket till det andra i någotdera rikets fartyg, bör kunna utsträekas till alla i Sverge eller Norge alstrade eller tillverkade veror, utom för de två artiklar, som äfven vid landväga utförsel draga hel tull (socker oeh tobak). Visserligen har det icke kunnat undgå komitens uppmärksamhet att tillåtelsen, att införa de aldra flesta svenska och norska tillverkningar, landvägen tullfvitt och sjövägen mot half tull, kan så väl för tulli sterna som för den inhemska industrien medföra betänkliga följder, samt leda dertill att de högre tullsatser, som i hvartdera riket äro bestämde för en del fabriks:, manufakturoch handtverksvaror, förfela sitt ändamål och endast tjena till att försäkra de i andra riket tillverkade varor en mot utländsk medtäflan skyddad marknad. Isynnerhet kan detta kännas tryckande för de norska industrigrenar , hvilkas råämnen åstadkommas inom landet, och hvilka använda mycken handkraft, såsom i främsta rummet för stångjernstillverkningen samt, i ringare grad, för glasoch pappersfabrikerna. Införseln från Sverge af jern, glas och papper till Norge har också varit mycket betydlig, hvilket inhämtas af följande jemförelse af förhållandet till hela införseln af varor i medeltal under de tre åren 1852—54: Införsel i det hela — från Sverge. Stångjern 10,740 sk 4,590 ski. a amayvoTt I 176,044 IT. Buteljer 78,894 32,275 p Andra glasvaror 402,425 156,010 Men komitens ledamöter hafva likväl det hopp, att det efter hand skall lyckas norska industrien, eji mindre i ofvan uppräknade än i öfrige grenar, som för den äro naturliga, att uthålla täflan med den svenska, och de svårigheter, som härvid må möta för enskilta norska industrigrenar, kunna i allt fall icke förmå komiten att föreslå upphäfvandet af de tillfällen, mellanrikslagens stadganden nu medgifva konsumenterna i hvartdera riket, att till billigt pris erhålla det andra rikets tillverkningar. Skyddssystemet gifver i alla länders tullagstiftningar mer och mer vika för friare handelsgrundsatser, och komitåns ledamöter bekänna sig alla till den mening, att det förra systemet efter hand; ehuru med varsamt aktgifvande på bestående förhållanden, bör öfvergifvas. Komiten har jemväl fästat sin uppmärksamhet dervid, att införseln af svenska tillverkningar till Norge på det hela icke varit synnerligen stor, och att det kraftigare lif, som under senare åren visat sig inom den norska industrien, synes sätta denna i stånd att bättre uthålla täflan med svenska arbeten. Lättare kommunikationer och andra i senare tider inträffade förändringar i nationernas handelsgemenskap skola ock utan tvifvel föranleda dertill, att skiljaktigheten i arbetslöner i Sverge och Norge efter hand förminskas, om icke helt och hållet utjemnas. Endast två artiklar önska de norska komitörade helt oeh hållet undantagne från mellanrikslagens stadganden om tull-lindring, nemligen socker och tobak. Grunderna för denna önskan, hvad socker angår, äro så fullständigt utveeklade under de förhandlingar, som i detta hänseende egt rum mellan svenska och norska regeringarne, att komiten dertill torde få hänvisa samt här endast behöfva anföra några få förhållanden. Socker är i båda rikena ett af de vigtigaste föremålen för tullbeskattning. I Sverge har soekertullen i medeltal under åren 1850 och 1851 inbragt 462,750 sp:dr årligen. I Norge inbragte den i medeltal åren 1849 —51 årligen 172,000 sp:dr. (Genom det Fredrikshaldska sockerraffinade