Aftonbladet – 11 juli 1856, sida 2

tystnad och med tydlig rörelse, behöfver ej svara mig. Denna frågas vigt, min vaekra vän,, inföll Espårance, beror helt och hållet på, hvilken den person är som framställer den... Är det ni; som gör det? Lusten skulle ej fattas mig dertill, Speranza, svarade italienskan med ett passioneradt uttryck; men jag är er alltför mycket tillgifven för att kunna ljuga... det vore icke heller att bevisa er en tjenst... och ni är ju säker på... fullkomligt säker på att jag vill tjena er... jag bör göra det. Jag skall också vara er tacksam derför, Leonora,, sade Espårance lifligt, ty han sökte ej längre att dölja den oro, som italienskans oväntade fråga hos honom framkallat. Hvem önskade väl erfara namnet på den qvinna, som han älskade?... Hvem kunde således läsa, så vida den ej redan läst, detta på en gång så ljufva och likväl så förskräckliga namn i djupet af hans hjerta? ... Skulle ni verkligen vara mig tacksam ? utropade Leonora, ett rof för den våldsamma sinnesrörelse, som Espårances ögon och närvaro alltid utöfvade på hennes eldnatur. Den unge mannen fattade vid denna fråga Leonoras hand, öppnade den sakta och tryckte en öm kyss inuti den. Detta vidrörande träffade henne liksom en elektrisk stöt, hon bleknade, vacklade och omfattade hårdt Espårances arm. Jag skulle omöjligt kunna motstå edra befallningar,, mumlade hon; ni önskar erfara hvilken den person är, som skickat mig... ett löfte hindrar mig ifrån att nämna hennes namn ... men gör hvad jag säger er, och ni skall snart förstå allt. Han betraktade henne med förvåning. Jag stöter litet på trollpacka, fortsatte non leende; förvånas derföre icke allt för