Aftonbladet – 11 juli 1856, sida 2

Af mig har hon ingenting att befara, tvertom hon kan aldrig vara säkrare än vid min arm, sade Esperance skrattande. Leonora betraktade den unge mannen med en sällsam blick, liksom för att förebrå honom dessa ord, hvilka skulle ha lugnat en annan. Zamet gjorde derefter en artig bugning för det unga paret och aflägsnade sig skyndsamt. Här är jag nu, till er tjenst, lilla korp, sade Esperance, men tillåt mig likväl först en fråga.n Låt höra. Zamet sade, som ni sjelf hörde, att ni önskat komma till mig... och ändå upphäfde ni ett utrop af öfverraskning, då ni först blef mig varse ? Det är sant. Och sällsamt., Det säger jag heller inte nej till... men ni lofvar ju att höra mig, är det icke så?... Med dessa ord tryckte hon ömt den unge mannens arm. Jag har kommit hit, sade hon, för att göra er en tjenst, eller åtminstone bespara er ett obehag. Tack ! Ni tviflar ju icke på det intresse, som ni ingifvit-mig?... det är erkänsla I En dygd, som endast tillhör ädla hjertan. Jag sökte med otålighet efter ett tillfälle att betala er min skuld... detta tillfälle har nu erbjudit sig, och jag fattar det begärligt. Men, sade Espårance, ni har ännu ej örklarat mig, huru ni kunde komma hit för Itt göra mig en tjenst, utan att veta det ni kom till mig? ... Låtom oss icke mera tala om den saken, ignor ... en förklaring deröfver skulle enlast medföra tråkiga kommentarier ... bry er åledes ieke om någonting annat än resulta