Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 2

äfven deraf, att kuratelet för Hvitfeltska stipendiefonden för oförutsedda behof reserverat en fond, som nu lärer vara uppe i 40,000 rdr bko, och hvilken till ingenting användes. Tillika eger det besynnerliga förhållande vid vårt läroverk rum, som ej synes bevisa brist på medel, att det har en lektor, som sedan flera år åtnjuter tjenstledighet med bibehållande af ?, af lönen, och en annan, hr Thunberg, som är för lifstiden pensionerad såsom sjuk, likaledes med bibehållande af v, af lönen. Duplikanten åter, hvilken ofvan omtalades, får nöja sig med 300 rdr bko för 30 å 32 timmars tjenstgöring i veckan, för hvilken tid han, om han gåfve enskilta lektioner, å 1 rdr bko i timman, som här villigt erhålles, skulle uppbära omkring 50 rdr rgs i veckan, d. ä., beräknadt efter 40 veckors. läsning, 2000 rdr om året. Huru tror man sig kunna bibehålla skickliga lärare vid ett läroverk, då de så behandlas. Ett annat exempel är thesso likt. I Marstrands skola är den yngste läraren välsignad med en årlig lön af cirka tvåhundrade (säger 200) rdr bko. — I behjertande af denna löns ringhet, särdeles under nuvarande förhöjda lefnadskostnader, ingick härvarande konsistorium till ecklesiastikdepartementet med begäran om löneförhöjning åt samme lärare. Denna begäran afslogs, men en gratikation beviljades af 100 rår bko. I förmodan att denna gratifikation skulle blifva årlig, ingick mannen detta är med en ny ansökning, hvilken dock, oaktadt konsistorii ampla förord, afslogs. Läraren, en man af mångåriga studier, får således åtnöja sig med sina 200 rdr bko om året! Men om man nu i de nämda felen kan ursaka sig med, att sakerna äro på detta sätt en gång ordnade och att inga penningar finnas till löneförhöjningar — ett skäl, som dock torde vara ganska haltlöst — så gäller dock detta icke om följande kasus: Vid ordnandet af läroverkets löner 1849 bestämdes tvenne löner å 1000 rdr banko till de tvenne äldste lärarne å skollinien. Vid rektor Kullbergs afgång blef en af dessa löner ledig, hvilken väl då rimligtvis borde tillfalla den lärare, som var honom närmast i ordningen. Konsistorium lärer ock velat ställa saken på detta vis och ingick till regeringen med ansökan att den lediga lärarelönen skulle qvarstå, hvilken ansökning dock af regeringen afslogs. Sedermera ingick den lärare, som var berättigad till högre lönen, till Kongl. Mai;t med en liknande anhållan, hvilken dock blifvit lagd ad acta, utvan svar. I en tid, då man känner alltmer behofvet af förhöjda löner åt lärarne, är det i sanning rätt eget, att regeringen i dess ställe indrager redan befintlige löner. Det synes vara skäl, att den n. v. ecklesiastikministern, hvikens goda vilja säkert ingen misskänner, satte sig litet mera in i dylika ämnen, på det att åtminstone icke sådana missförhållanden måtte ega bestånd, som de nu anförda, och till hvilka ännu flera kunde läggas.