Aftonbladet – 8 juli 1856, sida 2

feri end, utom fyra konungens rådgifvare I och t-å-kedamöter a? femliga ttskottet (frihs I Palm erna: och hr Lefren) de flesta tillhörde junke. artiet, såsom grefve Gustaf Lager bjelke, friherre Rudolf Cederström, hr S. G. von Ti il m.fl. — tillstyrkte bifall till -det förtroendevotum som begärdes, med undantag ar lir August von Hartmansdorff och hr Carl Printaenskiöld, samt å den liberala sidan, hr J. J. Lövenström,; som reserverade sig emot beslutet, emedan konseljen afgifvit ett representationsförslag, alldeles stridande mot nationens önskningar. Hr von Hartmansdorff vågade till och med begära votering för bstänkandets återremitterande, dervid fn ändå för sin mening, att ärendet borde närmare utredas innan beslut fattades, sämlade 48 röster emot 194. Då de 24, mill.onerna vid förra riksdagen begärdes såsom ett förtroendevotum, och då ärendet var långt mindre utredt samt både utrikesoch krigsministrarne tego som barn, lyckades oppositionen på riddarhuset icke att samla mer än 19 röster. Vid förra tillfället hade man likväl den offentliga pressen och meningen för sig, i det sednare emot sig. Så förändras tiderna, eller åtminstone riddarhuset. — Att i öfrigt det nämnda kreditivet med acklamation bifölls hos de öfriga riksstånderi, nämnes endaset för fullständighetens: skull. Ännu en tredje åtgärd å den nya ministörens sida af betydande vigt och en som indirekt haft välgörande följder, var den likaledes i Maj 1848 till statsutskottet aflåtna, som det sades, hufvudsakligen genom den unge kronprinsens inflytande tillvägabragta skrifvelse med öfverlemnande af grefve A. E. von Rosens underd. ansökning om understöd från statens sida till anläggning af en jernväg mellan Örebro och Hult, på det rikets ständer måtte komma i tillfälle att närmare öfverväga, hvad åtgärd å det allmännas sida i afseende på etta för der inhemska handeln och industrien särdeles vigtiga ärende, må vara att vidtaga,. Derigenom kom jernvägsfrågan först under rikets ständers allvarliga diskussion, ehuru för detta tillfälle något annat egentligt resulrat icke ernåddes. Meningarne i detta hänseende voro likväl på riddarhuset ganska delade, jemväl i afseende på formen för statsutskottets betänkande, hvilket icke ansågs förinledt af någon i laga ordning under riksdagen väckt motion eller något af regeringen framstäldt bestämdt förslag. Men icke desto mindre, och eburu betänkandetsantagarde bestriddes så väl af de konservative hr von Hartmanrsdorff och friherre Jacob Cederström som af den liberale grefve C. H. Anckarsvärd, blef likväl öfvervigten på den sida, som tillhörde regeringen, med 96 röster mot 72 — ett resultat, som vi likväl rättvist böra i väasendtlig mån tillskrifva grefve von Rosens förträffliga utveckling af sjelfva frågan om j rnvägårs nytta och nödvändighet, och hans segrande vederläggning af sina motståndares invändningar (den :29 Juli). Hvad som i sista rummet utgjorde föremål för tvister inom ridderskapet och Adeln, och som var nära att helt och hållet sönderbryta riksdagen, var frågan om formen för sammanjemkning af rikets ständers skiljaktiga beslut i skatteförenklingsfrågan, i det att borgareoch bondestånden yrkade, hvad som väl också synes vara oförtydbart klart; eller att så beskaffade frågor, hvilka så nära rörde statsregleringen, borde, der 2 stånd stanna emot 2, äfgöras genom omröstning i förstärkt statsutskott, hvaremot adeln och p esteståridet beslutat att de skulle för den riksdagen förfalla, samt dessa stånds talmän tillika, genom vägrad framställning till -bifall å d2 af statsutskottet föreslagna voteringspropositionerna, gjort sakens afgörande omöjligt. Vid denna fråga var likväl riddarhuet så spakt, att, oaktadt förslaget var af K. M:t framstäldt såsom en statsregleringsfråga, man icke ens begärdevotering, med yrkande af den utaf landtmarskalkenvägrade propositionen, hvilket ock allt, som bekant är, hade till följd, att förslaget bröts sönder, till hufvudsakligaste del genom den advokatyr rörande det formella, som herr grefve Henning Hamilton tillät sig, och hvilket icke med något slags sannolikhet kunnat, i trots af bestridandet från flera af ministerens ledamöter på riddarhuset, ega rum utan någon betydelsefull vink från hofvet. Emellertid blef man derefter mycket bekymrad öfver ställningen inom borgareoch bondestånden, som vägrade expediera statsregleringen innan frågan om skatternas förenklade utgörande blifvit lagligen sliten. Men genom en och annan beskedliggörare i statsutskottet och borgareståndet lyckades det likväl hofvet att afböja äfven denna brytning, så att riksdagen kunde, med vanliga ceremonier, ehuru temligen kalla tal från borgare och bondestånden, men desto varmare från ridderskapet och adeln samt presteståndet, den 24 Okt 1848 afslutas. Under denna riksdag försvunno till största delen illusionerna från 1844: Man hade: nu i flera hänseenden fått ögonen öppna öfver den sannskyldiga meningen och det mer eller mindre skiekligt använda svängungssystem, som syntes utgöra den egentliga kärnan i den nya politiken. Ännu fanns likväl ett ankare, vid Kvilket många af de liberala någon tid fästade sina förhoppningar. Det var det hvilande representatiomsförslaget; men äfven detta gick smärt till botten. -Den tiden understöddes det likväl af ställningen i utlandet och de frihetssträfvande rörelser, som då ännu ieke i flera delar af Tyskland, Danmark och Frankrike vore dämpade, och som spridt sin eld äfven till Österrike och Ungern. Emellertid inträffade snart i det öfriga Europa en reaktian. som slutade med rvssväldets seger