Aftonbladet – 8 juli 1856, sida 2

blifva oense för dem der skorpionen fröken dEntragues skull. Verkligen! utropade Esperance rodiände. Jo, jo men; vår käre Henrik påstod, Gud bevars, att den satans markattan verkligen svimmat af kärlek till honom, och att jag, som vågade hysa en helt annan tanke om den der komedien på balkongen, oförskämdt förtalade dex förtjusande varelsen. Jag tror detsamma, som min general, in föll Pontis. Också sade jag åt konungen : jag skulle, min själ, bara ha behöft hviska ett enda ord iden stackars dufvans öra för att få henne till att. qvickna vid igen. Men ni har väl ingenting sagt, herr chevalier, hoppas jag ? utropade Esperance, ty ni vet ju huru djupt hvarje onyttigt meddelande skulle smärta mig. Lugna er, unge man — det var allt hvad jag sade men icke förthy rynkade majestätet ögonbrynen, och mumlade, i det att han smorde balsam på sin sjuka läpp: Så fort en stackars prins är älskad, söka genast alla öfvertyga honom om att han är. .. Hvad då? frågade Espåranee leende. Begriper du inte, att den store Henrik menade bedragen, lurad, för atticke begagna ett ännu vackrare ord, skyndade Pontis att afbryta. Men det är i alla fall synd, att vår dyre sire skall förblifva i okunnighet om hvad fröken dEntragues är för herr la Ramee, och så vice versa... ty med Konungens karakter kommer alltid förr eller senare ett förhållande att ega rum mellan honom och den dygdädla damen... Hur vore för öfrigt något annat möjligt; grefven af Auvergne arbetar för saken, och detsamma gör också hela den öfriga familjen ... desto värre för markisinnan af Monceaux ... Den ena spiken kör utden andra sade Crillon.