Aftonbladet – 28 juni 1856, sida 3

gen ej brytt sig om, nemliger national-kiteiraturen; ter 1 TNA etta HR RDR 1 vattsej ens den klassiska literaturens återupp1 lifvande utgick från de lärda skolorna och Tuniversiteterna;. utan förkofrade sig i egna i literära: anstalter eller fritt lärda samfund, hvilkas studier helt och hållet stridde mot den skolastiska lärda jargon, som den tiden i beherrskade all undervisningsvetenskap och I först genom inflytandet af den klassiska literaturen skulle fördrifvas. Med hänsigt till skolan äro Geijers äldre åsigter klarast uttalade i skriften om det offentliga läroverket (Saml. Skr. 4:de bandet), hvilken skrift utgör en recension af Broocmans Magazin för föräldrar och lärare. Denna i stilistiskt hänseende utmärkta och i många enskilta punkter djupa skrift lider dock ända igenom af det misstaget, att sammanblanda den lärda skolans reallinie med: slöjdoch tillämpningsskolor. Då Geijer med. rätta, och på intet sätt i strid med.de moderna skolideåernas anhängare, fordrar att den lärda skolan skall hafva en strängt teoretisk karakter, så måste han naturligtvis anse detta ogörligt i hvarje af en realistisk och en humanistisk linie : bestående skola,-så länge realskola för honom betydde detsamma som slöjdeller tillämpningsskola. Då Geijer vidare, i full enlighet med de moderna åsigterna, anser att slöjdskolan väsentligen bör vara kommunens sak, men lärdomsskolan statens, så måste han i följd af den ofvannämda :sammanblandnin:gen bortvisa reallinien från den senare, och förklara den bumanistiska linien ensam för iden offentliga skolan. 3 Grunden till. denna konfusion låg hufvudsakligen i den då för tiden hos våra bhumanister allmänna fördom, att de så kallade realia, d. v.-s. moderna språkstudier och naturvetenskaperna, voro praktiska studier, och ide så kallade humaniora, d. v. 8 de gamla språken, filosofi, historia samt den rena mastematiken, de enda i sträng mening teoretiska vetenskaperna; liksom skulle ej ett mosdernt språk kunna studeras med lika stor grundlighet som de döda språken, och fysiken, kemieny; botaniken med ett lika oegennyttigt teoretiskt intresse, som historien eller filosofien. Huru klent begrepp Geijer den tiiden hade om de: moderna språkens studium, visar sig bäst af hans yttrande derom (band 4:de s. 240): för de moderna spräken är nog, att tillfälle till vinnande af enskilt handedring vid skolorna. gifves. Innehar man blott allmänna grammatikaliska kunskaper, så läras tillräckligt för ens behof dessa språk igenom kursiv läsning. Sjelfva deras allmänihet numera och oumbärlighet till en viss uprad göra, att man utan all tvekan kan vara försäkrad att hvar och en som behöfver dem, lär dem. . Och detta sades på en tid, då få magistrar och ännu färre prester af de moderna språken kände något mer än högst ytligt och knapphändigt:det tyska: Sin nya öfvertygelse om skolan har Geijer uttalat i afhandlingen Läroverksfrågan (1838— 39) först införd i Litteraturbladet (Saml. Skr. band. 4), samt i recensionen af erkebiskop Wallins tal vid invigningen af nya skolhuset i Upsala. Vi anse oss till jemförelse böra anföra ett par motstycken från den äldre och den senare tiden. Iden äldre skriften om det offentliga läroverket säges (band 4 sid 239): Att apoloom under: ett sekel och oaktadt forringarne. af en blandad uppfostran blifvit allt allraännare, likväl aldrig kunnat komma sig riktigt före och få någon tillväxt, vore en högst besynnerlig händelse, om det ej 1egat någon grund i saken, hvarföre den i detta granskap och såsom . klass. i offentlig skola ej kan trifvas. Orsaken är att undervisningen i den till sitt ändamål ej är offentlig, utan enskilt. Klassen är en utväxt på skolverket, som, långt ifrån att böra utvidgas, snarare bör borttagas. I den med mycken humor flera år senare skrifna recensionen af:Wallins tal, hvilken i korthet sammanfattar hela den moderna åsigten om skolan, säges deremot (b. 8, sid 161): MDet är öfver tjugo år sedan jag först begynte tänka och yttra mig i dithörande frågor. Vid nogare efterseende har jag hakat upp hela. mitt förråd af argumenter i det ämnet på en enda spik — skilnaden mellan jen så kallad offentlig klass och en näringsklass — och en deraf deducerad skilnad emellan publik uppfostran, som bör vara statsbestyr, och privat uppfostran, som bör förblifva enskilt bestyr. Spiken, misstänker jag, lärer. vara: slagen i-öfverflödig vägg. Ty ponera att den nyare: tidens rörelse: bestått I deri, att hvad man kallat. näringsklass blifver en offentlig klass, ett nytt uttryck af det offentliga lifvet, så har jag arbetat på en Iskiljevägg, som ingenting skiljer... För min del -förmenar. jag således oförgripligen, att, om man helt sakta bortflyttade väggen, derigenom ingen olägenhet uppstode, utan tvärtom ömsesidig fördel. De, som vänta en gruflig omstörtning, skulle förvåna sig huru litet oväsende deraf följde i verlden. Viverinra ännu blott, att Geijer i afhandlingen om Läroverksfrågan, i motsats till iden: öfvertygelse, som han i sina tidigare år (förfäktat, öppet bekände sig till den åsigt — Isom han nu på skämt kallade sitt skätteri i ärdomen, — matt undervisningen i de klassiska språken, äfven i lärdomsskolan, ej nu mera: bör börja och grundlägga språkundervisningen, hvilken fastmera borde grundläggas genom modersmålet och dernäst tyska språket, samt att han slutade recensionen öfver Wallins skoljuvigningstal med yrkandet af ingenting mindre än skolans emancipation från kyrkan, såsom en gifven följd af de lä