Aftonbladet – 28 juni 1856, sida 2

fall underkastas pröfning af provincialrådets permanenta deputation och derefter. hemstälas till konungens gillande. Magistratens embetspligter bestå i att handhafva lagarne, utföra rådets beslut och att i allmänhet besörja den egentliga förvaltningen. Rådets möten nållas i de flesta fall för öppna dörrar, magistratens för slutna. De underordnade kommunalembetsmännen utnämnas och afskedas if rådet, och kunna af magistraten suspenderas. Hvarje provins bestyres af ett valdt provincialråd och en kunglig kommissarie, som benämnes guvernör. Rådets ledamöter utses af de vid representantvalet röstberättigade elektorer, dock så att census i de mindre valdistrikterna kan nedsättas till tre femtedelar af den lagbestämda. För valbarhet äro samma vilkor bestämda som i afseende på samfundsrådet. Valet gäller för 4 år. -Provincialrådet samlas årligen på bestämd dag utan vidare kallelse; dock kan konungen kalla till extraordinarie möte. Rådet väljer sjelf sin ordförande; ledamöterna uppbära ingen lön, men erhålla respenningar och dagtraktamente, då deras hemvist ligger på ett visst afstånd från samlingsorten. — Provincialrådets . verksamhet omfattar alla ärenden, som äro af vigt för provinsen. Det föreslår kandidater till åtskilliga domarebefattningar, det besluter om provinsens hela ekonomi, det ombesörjer skattefördelningen på kommunerna, det utfärdar reglementen för provinsens förvaltning och polisvård m. m. Besluten äro för vissa fall underkastade konungens approbation, och deras verkställighet kan för 30 dagar saspenderas af guvernören, som då bör anmäla saken hos: konungen, hvilken inom nämde tid kan upphäfva beslutet; sedermera kan sådant endast ske genom lagstiftande makten. För ombesörjandet af hela d:n löpande förvaltningen under året utser rådet bland sina egna ledamöter en nämd, den så kallade provincialdeputationen, bestående af 6 ledamöter. Dessa uppbära lön af provinsen och kunna ej innehafva något statsembete. I denna deputation är guvernören ordförande med rösträtt. Honom åligger att tillvägabringa förberedånde upplysningar i ärenden, som skola föreläggas rådet eller deputationen. — Man finner sålunda i Belgien ett ganska utbildadt kommunalväsen, hvaruti äfven provinsstyrelsen ingår, en intermediär organisation, som saknas i Amerika, der de särskilta, suveräna staterna sjelfva fylla detta behof. Fratiska kommunalväsendet har undergått många skiften. Under romarnes välde i Gallien voro municipalinrättningarne oberoende af prefekterna, hvilka aldrig blandade sig uti städernas inre styrelse, hvilkas embetsmän tillsattes af innevånarne sjelfva. Detta var förhållandet ända till Konstantin, från hvilken tid bemälte embetsmän af kejsarne begagnades såsom verktyg vid utpressningarne af skatter. Genom landets intagande af de germaniska stammarne försattes allt i en ytterligare förvirring. Feodalväldet, som egentligen ej erkände annan rätt än den starkares, var föga förenligt med fria kommunalförfattningar. Och likväl blef det på sitt sätt ett medel till dessa författningars återupplifvandederigenom, att de svagare, af våldet fördrifna från landsbygden, slöto sig tillsammans kring: fasta orter, sålunda bildande städer, hvilka i sin ordning blefvo en makt. Från denna tid datera sig de många privilegier, som af konungarne beviljades dessa menigheter. Men snart sågo de sma privilegier dels inskränkas, dels återtagas; de dermed förenade bördor befunnos så olidliga, att redan 1374 kommunen Villeneuve af Carl V utbad sig såsom: en nåd att slippa sina privilegier. All juris-diktion, såväl ekonomisk som civil och kri-minel, togs under loppet af 16:de seklet efter hand ifrån dem, och i slutet af sista århun-dradet återstod af de gamla institutionerna. ingenting annat än oförstådda tillämpningar af förgätna principer, utan föremål, ett verkligt kaos i juridiskt och administrativt hänseende. Konstituerande församlingen upphäfde genom en-lag af den 14 December 1789 alla dåvarande municipaliteter, faststälde em sträng skilnad emellan lagskipande och förvaltande makt, organiserade kommunerna efter folkmängden, och lade härigenom grunden till ännu gällande lagstiftning. Enligt denna lag skulle hvarje kommuns angelägenheter besörjas af en mär, biträdd af tvenne eller flere personer, valda äfvensom mären af kommunens alla aktiva medborgare. Efter att under revolutionens fortgång hafva erhållit åtskilliga modifikationer, blef denna författning år 1800 under konsulatet i väsentlig mån förändrad. Medborgarnes valrätt undertrycktes helt oeh hållet; mären och hela municipalrådet utnämdes af regeringen, och härigenom fick det Napoleoniska enväldet egentligen fast fot, likasom 1789 års principer i och med denna åtgärd kunde anses kastade öfver bord. Efter julirevolutionen erhöll kommunalväsendet en förändrad organisation. Genom lagen af den 21 Maj 1831 gjordes valprincipen åter gällande för municipalrådet. Mären nämdes af konungen, men ibland detta råds ledamöter. Man bibehöll emellertid den under konsularregeringen faststälda grundsatsen af ett råd, som öfverlägger, och en agent som verkställer. Genom lagen af den 18 Juli 1837 stälde man i ett sammanhang de allmänna principerna för den kommunala verksamheten, förut spridda i en stor mängd af dekreter, ordonnanser och instruktioner. Mären, hans biträden (adjoints) ochrådets ledamöter uppbära hvarken arfvoden eller ersättningar för representationskostnad. Från mai