Aftonbladet – 28 juni 1856, sida 2

ljufva envishet, som alltid utmärker ädla, orättvist krossade hjertan. . Om det är af sårad egenkärlek ni reser, så har ni orätt, inföll Crillon. Tänk hvilken Uppgktrelas konungen har gifvit er! först har han bedt er sjelf, sedan har han skickat hit sin förste minister och slutligen mig!... Er stolthet bör således vara mer än tillfredsstäld!... Akta er; öfverdrif ej!... Hurul.,. vår staekars sire har ett barn... den mest förtjusande lilla skrikhals i verlden... och den näns ni taga ifrån honom?... Han har redan vant sig vid sin sons smekningar, och ändå vill ni beröfva honom den lille kamraten? .,. Harnibieu! det är hårdt! det är illa... Gör ej det, markisinna; annars säger jag att ni har ett dåligt hjerta. Bäste herr de Crillon, öka icke min smärta... tvinga mig ej att ändra beslut... Kom ihåg att jag i hela lifvet endast eger mitt barn och Gud!.:. An mig då! utropade den tappre chevalieren sörgset. Se så, gråt inte mera nul..! Jag har lofvat konungen att ni skall stanna qvar, och ni måste göra det, markisinna, om jag än skulle lägga mig rak lång framför er dörr s 2 Medan Crillon talade genljöd en häftig och flämtande röst nedanför trappan, Jag vill tala med herr de Crillon,, ropade den. ) Åt helvete med djuret mumlade chevalieren, störd i sitt vackra tal. Säg till att jag är en af hans gardister. Det angår mig ej! mumlade Crillon, Att jag heter Pontis, och att jag kommer i anseende till en mycket stor olycka. i Åh, den skälmen gör aldrig annat än dumheter, inföll Crillon, vänd till Gabriella, på hvars anletsdrag en synbar oro lästes.