Aftonbladet – 28 juni 1856, sida 2

dörren, inte. duger det här! Konungen väntar er med den största otålighet. Ni-vet ju att hans maj:t alltid saknar er, när ni är borta: Se så, skynda er nu, så fort som möjligt är, till Louvern; jag skall under tiden belägra markisinnan, jag. Rosny tvekade ännu. Jag tror, Gud fördöme mig, att ni är döf, herr de Rosny! utropade chevalieren. Konungen väntar er, konungen gråter ... och ni står ändå orörlig som ett stenhus. Rosny tuggade sina mustacher och återvände misslynt till sin häst. Jan, fortfor Crillon, fattande markisinnans händer och förande henne fram till fönstret, ja, han gråter, han är otröstlig; det riktigt svider i själen att se honom. Harnibieu, och det bryr ni er inte om! En konung af Frankrike med röda ögon! Äro då mina torra? Bah! En qvinna ... det vet jag visst! Men hvarför är ni nu då så ond? Derför att konungen varit på maskeradbal? Derför att han bedragit er? Ja så. Men jag försäkrar er att det har han gjort minst trettio gånger förut, utan att ni någonsin vetat af det!... Se så der ja! nu pratar jag dumheter igen, tillade han hastigt, då han såg Gabriellas ansigte mörkna. Det är bara osanningar jag säger; tro mig inte. Konungen har aldrig bedragit er, inte en gång i förgår. Han har berättat mig alltsammans ... Småsaker, som vid Gud ej förtjena en enda tår! Harnibieu! när er son blir stor, så kommer han också att göra små snedsprång, och då skrattar ni deråt ..-. Gör så nu också, markisinna..-. skratta... skratta. Gabriella framstammade några af snyftningar afbrutna ord. Det var alltid samma klagan, samma beslut, inpräglade med denna