Aftonbladet – 25 juni 1856, sida 3

ftai med skänkmamselien? hvarpå hr Skjöldebrand svarade jakande; om icke löjtnant Stråle yttrat, att möjligen mamsellen blifvit mutad? hvarpå svarades, att det var krigsfiskalen, som framstälde denna fråga; om ej hr Stråle frågat, om hr Bennich trodde att baron Falkenberg uppsåtligen försummat att uppgifva hvad ban på värdshuset intagit? hvarpå br Skjöldebrand förklarade, att det varit ban sjelf som frågat hr Bennich, om han trodde, att Falkenberg, som slösar med penningar och månadsvis lefver upp kanske tusentals riksdaler, skulle uppsåtligen ha undandragit sig att betala en portion mat, som kostar 12 eller 16: skilling, dervid hr Bennich svarat: så ant har man sett förr; det fin-j nes nog de, som slösa i stort och knussla i smått; om han icke hört hr Bennich förklara, att det var hans öfvertygelse att så tillgått, som mamsellen för krigsfiskalen uppgifvit? dertill vittnet jakade; om de icke ömsesidigt lofvat att hålla saken tyst mellan krigsfiskalen och regementet? hvarpå svarades, att de bett krigsfiskalen hålla saken tyst (kamraterna inom regementet tiga nog), emellertid hade det:några dagar derefter stått att läsa i tidningarne —; löjtnant Stråle hade för öfrigt fästat krigsfiskalens uppmärksamhet på huru saken stått omtalad i tidningarne, men att man icke dervid fästat afseende, då mången icke tror på uppgifter i tidningarne, men om nu hr Bennick, som är innehafvare af krigsfiskalsembetet och derföre varit och är aktad, säger att baron Falkenberg är en tjuf, så tros det, och man kunde i sådant fall icke tjena tillsammans med honom; om icke hr Bennich på eftermiddagen efter polisförhöret för honom omtalat det, och hr Skjöldebrand begärt upplysning om var han kunde få se polisprotokollet? hvarpå svarades jakande; och slutligen om icke hr Skjöldebrand dervid uttryckt sin tacksamhet för det sätt, hvarpå hr.Bennich gått tillväga i denna sak? hvarpå hr Skjöldebrand förklarade, att han blott sagt, att om Falkenberg är tjuf, så bli vi krigsfiskalen tack skyldige för det sätt, hvarpå saken blifvit af honom behandlad, förmodande hr Skjöldebrand, ati krigsfiskalen borde ha förstått hansicke uttalade åsigt, att ifall Falkenberg icke vore tjuf, så blefve förbållandet annorlunda. (Forts. följer.) — I da, har ytterligare polisförhör hållits angåenå2 den svåra misshandling, som vindragaren Anders Forssell utöfvat å sin 14-åriga brorsdotter, söm han mot betalning haft till vård och uppfostran. LäXarebetyget innehöll, att flickan blifvit högst illa misshandlad samt var kennes ansigte än i dag uppsvullet och höljdt af blånader. Flickans kropp skall likaledes vara förfärligt tilltygad. Det förordnades att hon. skulle fortfarande vårdas å fattigberberget intill dess upplysning erhållits från justitiekullegium om det arfsbelöpp flickan derstädes har innestående efter sina aflidna föräldrar, på des hon måtte kunona hos annan person blifva inackorderad. — Arbetskarlen Carl Magnus Sjöberg hade på midsommarsaftonen inkommit å krogen vid Norra Brunn, och der intagit en pannkaka, som han så häftigt förtärt att han qväfts. Ehuru han bultades i ryggen, kunde han dock icke andas, utan afled några minuter derefter. Sjöberg vär 57 år gammal. — Sjömannen Lars Brunström från Wisby dömdes i dag uti poliskammaren att böta 68 rdr bko derföre att han sistl. gårdag uti Stora Hoparegränden med hugg och slag öfverfallit och slagit poliskonstapelu Kiadberg, under det denne varit i tjensteutöfning och sökt skiugra en utaf sjöfolk, till följd af gräl och slagsmål uppkommen folksamling. — Halmstad. Den 16 dennes afkunnade rådhusrätten utslag i den delen af det ofta omtalade stämpelmålet, som rörde enspännaren Friberg Utslaget innehöll hufvudsakligen följande: att rådhusrätten hade tagit i öfvervägände det som i målet förekommet meå afseende på Friberg, och fastän mer än half bevisning har erhållits, att Friberg sig till vinning och Kongl. Maj:t och kronan till förfång gått vill väga vid afstämpliogen af tidningspapper, förklarar rådhusrätten likväl, i anseende till Fribergs förnekande och de afgifna vittnesmålens osammanstämmighet, Friberg icke kunna till saken fällas, enär fuliständig bevisning mot honom saknas, utan eger han rävtighet att genast komma på fri fot, men vare skyldig att betala 3 rdr 40 sk. bko såsom ersättning till de på hans begäran instämde vittnena. Slutligen anmärktes i utsleget, a t det väl har blifvit utredt under målets gång, att Friberg med stor vårdslöshet skött sitt, honom af vederbörlig förman gifna uppdrag såsom stämplare, i det han, tvertemot landskamrerarens förbud, dels stämplat papper annorstädes än på landskontoret och dels stämplat i förskott åt boktryckaren Börjeson, som utgifver Halmstadsbladet (mot det att Börjeson skulle vid nästa liqvid till ränteriet äfven betala det, som förskottsvis stämplats, såsom det äfven skedde; men då Friberg redan på begäran bar erhållit afsked från sin tjenst som enspännare, fann rådhusrätten nämde vårdslöshet ej kunna till någon serskilt åtgärd å dess sida föranleda. Före utslagets afkunnande stäldes på Friberg yt erligare några frågor angående förvaringen af stämplarne. Han svarade då, att dessa stämplar hade varit uti hans v.rd och att de aldrig varit uti någon annans hand, undantagandes då han hade varit i Jeunssons hus och stämplat, ty då hade det händt, att Jeunsson hade fått taga stämpeln och gått ut med den i ett annat rum för att rengöra densamma, hvilket upptagit två eller högst 5 minuter, och att, då han hade tagit stämplarne med sig från deras förvaringsställe på slottet, hade han haft dem i sin rockficka och att de legat der äfven under natten, vid de tillfällen då ban efter skedd stämpling på eftermiddagen hade tagit dem med sig till sin bostad, för att påföljande morgon taga dem åter med sig till slottet, samt att denna hans rock under -nätten hängt uti bans sofrum, och siämplarne således ej kunnat derifrån borttagas, honom ovetande. — Ransakniogen fortfar i den delen af stämpelmålet, som rörer boktryckaren Jeunsson. ——