Aftonbladet – 25 juni 1856, sida 2

rikanska och engelska styrelserna i lika grad att ej besätta någon del af Central-amerika, och detta stadgande har af Amerika blifvit tillämpadt på våra företag med den oböjligaste stränghet. Det var derföre omöjligt för Förenta Staterna att taga någon direkt del i Walkers inkräktning utan det .mest skriande våld. mot bestående: fördrag, ja de-äro af hvarje inom folkrätten gällande grundsäts för: bundne att med alla medel, som stå dem till buds, hindra att någon undsättning skickas dem af deras medborgare, som vanhedra amerikanska namnet genom handlingar af mord och rofieri, zom äro värda det hårdaste straff. Men de ha dessutom nyligen yrkat ej blott på det strängaste iakttagande af sina neutralitetslagar, utan på en aktning för deras suveräna rättigheter, som förbinder hvarje: nation att i sitt förhållande till andra göra afseende på ej blott hvad :som är lagligt, utan äfven hvad som kan vara angenämt och behagligt. Ingen nation hade någonsin genom sitt eget handlingssätt och sina egna förklaringar förbundit sig till en mera skrupulös aktning för andras rättigheter och känslor. Det tyckes sålunda som amerikanska styrelsen borde haft fullkomligt klart för sig hvilken väg den hade att följa — att lemna Walker och hans följeslagare att undergå det öde de så väl förtjenat och tillvinna sig aktning genom den samvetsgrannhet, hvarmeid den iakttoge samma neutralitet och respekterade samma fördrag, som de beskyller oss för att kränka och förakta. Men olyckligtvis är presidentvalet nära förestående. Det finsien klass af valmän, om hvars röster en kandidat genom ingenting så säkert kan försäkra sig, som genom att göra Förenta Staternas styrelse solidarisk för ett sådant företag, som Walkers och hans följeslagares. Emellan dessa begge åsigter af saken bar general Pierces styrelse för någon tid vägt, men nu omsider fattat sitt beslut. Presidenten har skickat ned till senaten ett budskap, i hvilket ham öppet bekänner sig till läran om erkännandet af en styrelse de facto, hvilket än dess ursprung är, och har sålunda ej svårt att komma till den slutsatsen, att Walkers styrelse är berättigad: till detta erkännande. Presidenten har följaktligen, ehuru i Washington residerar en viss mr Marcoleta såsom representant för den förra styrelsen i Nicaragua, hvilken högt protesterar mot detta hans förfarande, mottagit den af Walker skickade ambassadören och sålunda erkänt hans styrelse såsom en, med hvilken Förenta Staterna kan sluta förbund och i hvarstjenst dess medborgare kunna ingå utan någon kränkning af neutraliteten. Följden af ett sådant steg skall naturligtvis blifva, att till Walkers och hans anhangs undsättning hundratals oroliga hufvuden skola tillströmma ifrån alla delar af unionen, och att Förenta Staterna i sjelfva verket, om också ej till utseendet, invecklas i krig med Costa Rica och Guatemala. De förevändningar, under hvilka detta steg blifvit taget, äro 1 högsta grad svaga och genomskinliga. Walkers styrelse är för ögonblicket i besittning af makten och kan derföre genom en hårdrägning af språket benämnas en styrelse de facto; men hon sväfvar dag från dag i yttersta fara att omkullstörtas af den koalition af grannstater, sor mot henne för ett utrotningskrig; och hon innehar en sådan ställning, att ingen opartisk styrelse, som varit benägen att hålla vågskålen jemt emellan henne och den styrelse hon utträngt, kunde drömt om att erkänna dess tillvaro som en oberoende stat. Hon har först nyss börjat den strid, som måste vara tyekligt slutad innan hon har rätt att göra anspråk på främmande makters erkännande. Men bör Förenta Staterna vara opartiskt i denna sak? Walkers styrelse har af dess egna medborgare blifvit grundad, i trots af deras lands lagar och med förakt för de fördrag, af hvilka detta land är bundet. Sådana män hafva ej rätt till någon ynnest, — nej, icke en gång tolerans, från en styrelse, som förstår hvad hennes heder och pligt fordra; och unionen skulle endast gifva en skyldig godtgörelse för sina medborgares brott, om hon använde sina krafter att betvinga de banditer, som satt sig i besittning af en vänskaplig och oförvitlig stat, Erkännandet af en sådan makt är ett sorgligt bevis på den politiska moral, som kunde tillstyrka ett sådant steg och rättvisans och det allminna rättsmedvetandets oförmåga att afhålla den stora transatlantiska republikens styrelse från de äfventyrligaste och otörsvarligaste åtgärder. På samma gång får man ej missförstå den verkliga: beskaffenheten af denna åtgärd. Den är en oroväckande yttring af de ider, som drifva den amerikanska styrelsen, och väcker högst obehagliga tvifvelsmål rörande möjligheten af ett vänskapligt wppgörande af någontvistighet med personer, som ej tyckas erkänna någon annan lag, än sina önskningar och passioner. Men det är ej någon casus belli, icke en gång anledning till klagomål på ministeriell väg... Clayton-Bilwer-fördraget har ej till sin ordalydelse blifvit kränkt, och det kan måhända, under det kritiska tillstånd hvari förbällandena emellan de två länderna befinna sig, vara lämpligare att förbigå saken med tystnad än att utsätta sig för faran att införa nya svårigheter i en diskussion, som redan är tillräckligt farlig, eller gifva dem en välkommen ursäkt, som nu endast äro alltför benägna att söka en anledning till gräl. Om kriget kommer, måste vi möta det så godt vi kunna. Låtom oas i alla händelser bafva den Ttillfredsställelsen att kunna tänka, att denna Iden största af menskliga olyckor ej blifvit brådstörtadt ådragen genom någon ötverdrifven ömtålighet eller någon underläterhet på vår sida, som kunnat undvikas.