Aftonbladet – 25 juni 1856, sida 2

om samtalsämne, men hon vågade det ej, ty bon kände huru oviljan och hatet framstucko under hans lättsinniga skämt, och ett hat från la Ramåes sida var ej att leka med. Ja, fortfor han, jag är verkligen afjern och stål; om jag ej är osårbar, så är jag åtminstone odödlig, och jag fägnar mig deröfver, ty jag har redan varit utsatt för stora olyckshändelser, och jag lärer väl äfven framdeles komma att blifva det. Men ni måste förklara oss detta märkvärdiga försvinnande och denna underbara återuppståndelse,, sade Marie Touchet med lätsad vänlighet. Alltför gerna, min fru. Man har troligtvis redan berättat er att jag blef utkastad med de döende och döde genom fönstret i Bloistornet. Ja, och er långa tystnad bekräftade tyvärr detta bedröfliga ryktel La Ramåe teg. Han betraktade eller snarare slukade Henriette med ögonen. Jag hade flera skäl att ej visa mig,, sade han slutligen, det första, och endast det hade varit nog, var mitt helsotillstånd... Uti fallet stötte jag hufvudet emot en påle i vattnet... det var en förfärlig blessyr, hvarje annan hade dött af den, men mig gjorde den endast tokig i sex månader. Han är det ännu, sade den blick modren och dottern utvexlade. När jag sedan blef frisk, fortfor la Ramee, så tillhörde jag mig ej sjelf... det var min plikt att helga mina tjenster åt den ädelmodiga person, som skänkt rig sitt beskydd.n Ja så, ni bar någon som beskyddar er H i inte att jag kommit upp ur sjön utan bjelp, med hufvudet klyfdt.som eu granatäpplel, afbröt la Ramce spotskt. Ja visst har jag någon som beskyddar mig... och det storartadt ändå!