Aftonbladet – 21 juni 1856, sida 2

som t. ex. docentstipendiernas tillsättande m. ! m., dels antagas under dessa förhållanden icke kunna komma att företagas förrän i September, ehuru behofvet Kräfver en vida skyndsammare behandling så väl med afseende på den då -begynnande nya terminen, såsom-t. ex. den estetiska professionens tillsättande, som äfven med afseende-på den förestående riksdagen, till hvilken åtskilliga frariställningar lära beredas från universitetet, hvilka man nu befarar genom kanslersvakansen skola komma för sent 0. s. v. Vi anse oss i anledning häraf böra fästa uppmärksamheten på den egna omständighet, att erkebiskopens tjenstledighet, ehuru först den 20 Juni kungjord bland det officiella bladets underrättelser från konungens kansli, dervid uttryckligen tillkännagafs såsom beviljad redan den 21 Maj (ehuru icke kommande att taga sin början förrän från och med den 12 dennes). Men såsom vi redan anmärkt förordnades hr Reuterdahl att bestrida kanslersembe et den 23 Maj, således två dagar senare än ban hade erhållit tjenstledighet. Då nu tjenstledigheten den 21 Maj icke kunde beviljas för annat än erkebiskopsoch prokanslersbefattningarne, och någon afsägelse eller ny tjenstledighetsansökan af erkebiskopen i afseende på kanslersembetets bestridande aldrig till ecklesiastikdepartementet inkommit, följaktligen icke heller kunnat beviljas, rnåste vi anse det vara alldeles klart, att någon ledighet från det senare embetet alldeles icke är uti bifallet till ofvanstående ansökning inbegripen, och att erkebiskop Reuterdahl äfven under den tjenstledighet, som ban i öfrigt åtnjuter, likväl är fortfarande tjenstförrättande kansl:r och skyldig att utan dröjsmål bereda de akademiska angelägenheterna till afgörande. Ett motsatt antagande skulle såväl å hans högvördighet erkebiskopens som 3å chefens för ecklesiastikdepartementet sida innebära både den gröfsta oformlighet i detta ärendes behandling och etticke mindre groft förbiseende af universitetets rätt att åtminstone hafva en styrelse, sådan den nu är, som är skyldig att oafbrutet vårda dess angelägenheter.