Aftonbladet – 18 juni 1856, sida 2

ter, men hjemkommende Sönner eg Brödre. At vi ndnu langtfra ikke forstaae hverandres Sprog og sJende hvarandres Forhold saaledes som vi önske let, (jo!) nei — derom har vi fra Morgen till Aften paamindet hverandre, Vert og Gjast. Men det kan nart forandre sig, og det skal og maa forandre sig, aar vi Alle oprigtig önske, at Norien med sine tre politiske Riger skal i i al aandelig Gjerning og Tale ere eet Rige. Gid vi kunde blive her lenge nok, ut det for vor Deel kunde skee med det Samme! Men vi skal reise imorgen. Velkomst og afsked 1.gse hinanden saa ner som Aften og Morgen i disse yse, svale Sommernzetter. Men Mindet tage vi med, let skal fölge os gjennem Livet og styrke os. Leve Stockholms Borgere! Professor ÅA. Retzius föreslog derefter fölande skål för universitetet i Kristiania: Redan i äldsta tider förvånade norrmännen verllen genom sin vågsamhetsanda och tapperhet; hvilka storartade drag. förvarar ej historien om Amerikas upptäckt, om eröfringar af mäktiga riken! — Äfven . lärdomens och vitterhetens idrotter togo de tidigt lel och skördade rika lagrar. Det alltid högt bevkömda universitetet i Köpenhamn var äfven deras högskola; hvem känner ej de många, stora norrmän, som här fostrades? En half mansålder är knappt förgången, sedan en telning af denna gamla, alltid irade högskola planterades på Norges egen jord, senom den för upplysning och vetenskap nitälskande sjette Fredrik. Huru denna telning frodats, slagit djupa rötter, vunnit en stark stam och nu bär en herrlig krona, derom hafva vi dag det käraste vittnesbörd i eder, älskade gäster från det norska brödrariket. -Huru detta universitet i våra dagar bidragit att göra norrska namnet högaktadt i alla länder, det känner en hvar, som egnat sig åt vetenskapens tjenst; huru det verkat inom Norges egna gränsor, derom vittnar den upplysningens anda, som utmärker norska folket och särskilt dess embetsmannakår, dess lagar, dess institutioner. Men oss ligger närmast erkänna, att Kristiania universitet så mäktigt bekämpat tvedrägtens anda inom Nordens folk, att det så upplyst befordrat brödrafolkens inbördes aktning och tillgifvenhet, att det så mäktigt bidragit till förökandet af de skandinaviska folkens styrka, frihet och ära. Tacksägelse och heder! Skål för universitetet i Kristiania! Kandidat Holfeldt besvarade skålen. Han tackade å sina egna och sina kamraters vägnar för det storartade mottagande de rönt i Stockholm. Man hade visat sig fatta, att den skandinaviska halföns båda riken icke blott äro förenade genom politiken, utan att dem emellan äfven finnas minga andra band, och han kunde å sina kamraters och sina hemmavarande vänners vägnar försäkra, att samma känslor och åsigter vore rådande. äfven på andra sidan fjällen. Af fordna strider funneg nu endast minnet qvar.: Man strede numera endast derom, hvilken skall stå främst i tankens och snillets idrotter, hvem som skall kunna mest gagna sitt fädernesland. Om våra förfäder mycket förbrut:t, så hade vi, blott så mycket mer att godtgöra. Derföre hade norrmännen nu kommit att se Sverges land och att lära känna deras innebyggares hjertelag, och hvad de dervid erfarit skall alltid stå lefvande för deras minne. Väl är min röst svagn, slöt talaren, för att uttrycka allt hvad jag i detta hänseende känner, men. jag vet dock att den finner genljud i mina landsmäns bröst. Skålen för Lunds universitet föreslogs af magister Staaf med följande ord: Mine herrar! För ingen, hvars hjerta klappar för fosterlandets bildning och för nordens framtid, kan tanken på Lunds universitet vara likgiltig. Genom de frejdade män det danat, genom de framsteg det beredt upplysningen och odlingen, genom det vetenskapliga lif som der blomstrar, genom det fortfarande trogna arbetet för sanningens och ljusets segrar, har det häfdat en odödlig ära och en osviklig rätt till vårt tacksamma erkännande. Men härmed förbinder sig vid detta tillfälle ett särskilt förhållande, som gör Lunds universitet för oss ännu mera dyrbart och manar oss att för detsamma uttala varma välönskningar. Ty just derifrån, från Lund, var det som de första små studenttågen utgingo till det närbelägna Köpenhamn. Föga talrika voro de skaror, som då skyndade med de första broderhelsningarne till Danas söner, men för den Försyn, som länkar mensklighetens öden äro redskapens fåtalighet intet hinder; dess stora afsigter gå dock segrande igenom. Beröringen mellan danske och svenske studenter, sålunda börjad, utsträckte sig snart äfven till bröderne på andra sidan fjellen, och så började dessa storartade härtåg, som hafva frid och kärlek till lösen, och vilja eröfra endast hjertan. Lunds universitet har alltså ett af de första ärofulla rummen i de fridsälla studenttågens historia och sin djupa betydelse för preliminärerna till en fred, som vi drista kalla vevig,. Det är nemligen — historien har visat oss det — icke nog att den ena eller andra diplomatiska pennan nedskrifver det ördet, för att det skall gälla som sanning. Dertill fordras att den rätta fridens nödvändiga vilkor förefinnes; och detta innebäres i kärlekens på samma gång evigt unga och evigt gamla makt. Och evig våga vi väl kala denna nordens inbördes fred, ty det är icke längre än sedan i går Sverges och Norges konung ur sitt eget och sina folks bröst uttalade det betydelsefulla ordet vatt ett krig Skandinaviens riken emellan numera är en omöjlighet. Den största, hela vårt slägte omfattande, med hvarje annan ojemförliga frid förkunnades först af cnglasånger. Men all frid härstammar dock från himmelen; och ännu sker det, att friden emellan nationer först antydes, anslås och uttalas genom skaldernas stämmor. Så ljöd ifrån samma Lund Tegners röst öfver sundets vågor, och näktergalen på andra sidan, Danmarks odödlige Oehlenschläger, svarade deruppå; öeh dena melodiska vexelsången fann gensvar i folkens bröst. Allt detta och mycket annat, som ieke behöfver sägas, manar oss att ur fulla hjertan dricka skålen för Lund. Stockholms stad eger icke, såsom de flesta hufvudstäder i Europa, inom sitt sköte landets studentkår, centralpunkten för dess framtida, ändliga lif. Men i innevånarnes hjertan finnes rum för fosterlandets båda högskolors och dess söners väl. Sällan eger Stockholm den lyckan att såsom nu se samlad en större skara studenter från det aflägsnare, sydliga universitetet. Men afståndet från det nordligare skiljer dock icke det ädla arbetet hvarken i anseende till det stora syftet. eller den oförtröttade ihärdigheten. Blomstre Lund fortfarande, till Sverges och till nordens lycka och ära! Gud välsigne den Carolinska Akademien, dess. lärare och dess ungdom! Ur djupet af våra hjertan ett lefve för Lunds universitet! . Skålen besvarades af docenten Blomstrand, som erinrade att det väl var första gången som en skål här i Stockholm blifv t föreslagen för Lunds universitet i närvaro af öfver