Aftonbladet – 18 juni 1856, sida 2

fötter för att tacka honom för den nåd han beviljar mig. Om vi vore ensamme, min fröken, skulle det vara jag som kastade mig till edra... men i stället för att tacka, skulle jag begära. Sire, framför allt annst, säg hvarföre hatar ni mig?... hvem har skadat mig hos min konung ? Men, sade monarken förlägen, jag försäkrar er... Åh, ni hatar mig... edra ögon ha alltid undvikit att möta mina, och denna stränghet skulle ganska säkert ännu fortfara, om ej herr Zamet, hvilken jag anförtrott min sorg, af medlidande berättat ers majestät, att denna orättvisa grymhet skulle döda mig. Min fröken, jag borde visserligen ha fäst mig vid så många behag ... Åh nej, utbrast den maskerade qvinnan lifiigt, det var ej dem ni borde ha bemärkt. utan min djupa vördnad... min brinnande önskan att vara min konung till nöjes... och ändå har ni vägrat mig hvarje tillfälle att få förklara mina... Öm så vore, afbröt Henrik, för att med ens gifva samtalet en annan vändning, förtjenade jag irtet öfverseende; men detta har icke varit fallet; familjen dEntragues räknades visserligen till ligans bundsförvanter, men ni vet att ligan icke mera fins, ej en gång i mitt minne ... Också, sire, är det icke er förlåtelse jag begär . .. utan vida mera... ni måste äfven tycka om era trognel... Verkligen! utropade konungen, allt mer och mer tjusad af denna qvinnas brännande granskap; ni vill då att jag skall anse er för en vänl!... ni tänkte då ibland på Henrik. Oupphörligt ... och denna dag är den skönaste i mitt lif, ty jag har ändtligen fått öppna mitt hjerta... också har jag för att