Aftonbladet – 18 juni 1856, sida 2

Och hjertat . . .2 Tala icke om .det! Man fattar en arm, man inkräktar en hjerna... men bjertat, hvar fins väl det ? Hjertat, sade Henrik och sänkte sin glödande blick, måste vara under dessa guldbroderade bandrosetter, som jag ser skälfva vid er venstra sida. Sidenet rör sig... någonting klappar derunder... låtom oss kalla det för hjertat. Den okända förvirrades något af denna djerfva attack; hon sänkte hufvudet, och bandrosorna skälfde starkare än någonsin. Ni har utmanat mig, fortfor konungen, se här min arm... hvad min hjerna beträffar, lofvar den att afhöra er. : Jag tager då er armp, utropade den okända med ett slags triumf. Först den ...kom, låtom oss lemna denna sal... vi äro mera ostörda i blomstergalleriet här bredvid . .. kom! jag har många intressanta saker att meddela min kavaljer. Talar ni väl sanning? De inträdde i det af endast :några få promenerande uppfylda galleriet. Menv, afbröt den sällsamma quinnan med en blick, som uppfylde Henriks ådror med en förtärande eld, buru skall jag kunna tala med denne okände kavaljer? Om jag kallade honom min herre, skulle han skratta ... Nej, nej, det skulle han icke göra. Ock om jag kallade honom sire, skulle jag ej våga vara uppriktig. Det tycks som om jag vore igenkänd, sade konungen. Välan... lika godt... för öfrigt så känner äfven jag er, min fröken... men låtom oss i alla fall glömma titlarne och med dem all Jist, allt svek!... Under masken är man skyldig hvarandra fullkomlig sanning. Jag borde kasta mig, till min konungs