Aftonbladet – 16 juni 1856, sida 2

domsleg, der nu bringer Deres Hjerter til at svulme, ieres Bryst til at banke, deres Själ til ligesom at sage en höiere Flugt, den kunde aldeles ikke virke saaledes paa dem, hvis de ikke Alle, mere eller mindre tydeligt, anede, at den höieste inden Rigdom her ligger skjult, der siden igjennem Livet skal udvikle sig; denne Ungdomsleg, saa skjön den iövrigt i sig selv er, faaer dog först sin allerhöiste Betydning derved, at den er mere end Leg, derved at en herlig, en inderlig og alvorlig Streben dermed staar i Forbindelse. Det gjelder da for Dem, mine unge Venner, om at De virkelig holder fast paa og verner om de Skatte, som Vaaren har skjenket Dem, at Deres Begeistring ikke kjölnes, naar dem trykkende og tunge Fid kommer, at de ikke, naar Livets Prosa vil omspinde Dem nej sine Traade, opgiver Deres bedste Tanker, som om de vare Drömme, hvilke det vaagne Liv maatte forkaste som muudförlige; at de blive Dem selv, Der res Ungdom og Deres-. Haab troe, at De udvikler de bedre Spirer, der her bleve nedlagte i Deres Indre, hvad enten Sommeren bliver klar eller regnfuld, hvad enten den bliver stille eller ledsaget af Storm, trykkende Hede og vilde Tordenveir, at De dog bestendig, siger jag, sörger for, ät Vaarens gode Sed ikke skål Henvisne, da skal De maaske selv opleve den rige Höst i al dens Herlighed, i al dens Fylde; men opleve De den ikke selv, saa maae De have Kraft til dog ligefuldt at virke for Udförelsen af Deres Haab, til at vente uden at opgive, og til omsider at overlade Höstens Frugter tilen sildigere Slegt, glade ved Tanken om, åt den rige Höst engang skalkomme, 0g at De have arbeidet paa atfremme dens Ankomst, om De endogsaa selv aldrig her paa Jorden skulle see Opfyldelsens Dag. Men Vaaren er her Deres eget friske Ungdomshaab, de lyse Tanker om Nordens broderlige Forening og Gjenfödedelse i Fremtiden. Fröet er Villien i Deres eget Bryst til at befordre denne Forening. Denne Villie maa fastholdes gjennem Livets vexlende Kaar og aldrig glemmes eller opgives, selv om Öieblikkets Fordringer tvinge Dem til at nedsenke Deres Blik påa den trange, tunge, nere Virkelighed. Den maa fölge Dem igjennem Deres Manddomstid, og groe fastere med hvert Aar i deres Sjele, og ikke forlade Dem selv naar Oldingsalderen kommer; den skal kun forene sig med den höiere Besindighed og den alvorlige Virksomhed, der bör voxe med Aarene, da ville De see, at Hösten med Himlens Hjelp, hvorlenge den end lader vente paa sig, dog tilsidstikke skal udeblive, da skulle Nordens Söne bestandig inderligere lere at elske hverandre, og i deres trofaste Venskab skulle de tillige finde den Kraft, hvorved enhver udvortes Fjende kan beseires. Da skulle de splittrede Lemmer, der i Tidens Taager kämpede mod deres egen Organisme, ligesom ved et Vidunder atter samles i en stor Heelhed, hvis Hjerteslag skal föles fra Nordkap til Mälarens Sö og til Eiderens Bredder. Landshöfding frih. v. Kremer föres!og der-fter med ett kort och Yfligt föredrag, som mottogs med det lifligaste bifall, en skål för de båda nordiska konungarne, hvilka, om krigets blodröda hane åter spänner sina vingar vid Skandinaviens kuster, skulle stå som en man och kunna slå till med try par armar som Starkodder. Dånande hurrarop följde på denna skål. Sedan Upsalienserne afsjungit den förut meddelade sången atill bröderna i Kristianian, uppträdde professor Carlsson med det tal för Kristiania universitet, som äfven redan blifvit meddeladt. (Se lördagens Aftonblad). Skallande hurrarop, varma blickar och hjertliga handslag tolkade genom ungdomen de båda folkens känslor för hvarandra. Professor Welhaven från Kristiania uppträdde nu i tribunen och tackade å norska universitetets vägnar för denna skål Vi äro beklagligen icke i tillfälle att nu kunna meddela detta tal. Den varma kärlek för Sverge och föreningen, som de gripande, vältaliga orden andades, gjorde ett mäktigt intryck på de svenske; och norrmännens väldiga hurrarop och lifliga deltagande gåfvo oss ett förnyadt bevis att talet ver ett uttryck af deras känslor. Norrmännen afsjöngo härvid den Hilsen i Upsalan, som vi i lördagsbladet meddelade. Efter afsjungande af sången Till bröderna från Köpenhamnp, talade docenten Sahlin för Köpenhamns universitet. Talaren erinrade om den tvedrägt, split och oenig-. het, som söndrat de skandinaviska folken, och satte med anledning deraf i fråga, huruvida man kunde hoppas, att dessa folk i framtiden skulle kunna blifva eniga, eller om man icke snarare, på grund af den erfarenhet, som vår historia gifver, borde misströsta derom. Innan han sökte svara på denna fråga, ville han bedja en hvar fästa uppmärksamheten på sitt eget lifs historia. Han ville fråga, om icke hiar och en visste sig hafva egt känslor, som synts oförenliga, böjelser och begär, som med passionens våldsamhet kämpat emot hvarandra. Ingen egde dock af sådan anledning rätt att tro sig icke kunna vinna enighes och frid inom sig sjelf. Enigheten kunde hkväl icke vinnas derigenom, att det ena begäret sökte undertrycka det andra, icke heller derigenom, att den egennyttiga beräkningen föranledde till uppoffring för ögonblicket af det ena eller det andra Tbegäret. Endast kärlekens ande kunde försona menniskan, men denna ände måste vara fribetens, och hon kunde derföre icke gifva försoning åt någon annan än deny som sjelf vill tillegna sig henne. Han måste fordra, att menniskan egnar sin fria verksamhet åt hans tjenst. Om de skandinaviska folken hade börjat med oenighet och strid, så berodde det på något, som de hade gemensamt med alla fria väsen, nemligen att icke af naturen vara hvad de böra vara. Häri såg talaren intet skäl att tro dem icke kunna blifva eniga och starka, om de ville. Han erivrade om de misslyckade försök, hvilka såI väl våldet som klokheten fordom gjort, att förena Skandinavien till ett enigt helt. Nu hade kärlekens ande börjat sitt arbete inom de skandinaviska folken. Visserligen hade för deras enighet redan mycket blifvit gjordt. De gamla striderna mellan göter och svear hade för längesedan upphört, och mellan norrmän och svenskar hade en politisk förbindelse kommit till stånd. Men kärlekens ande forårade änou något mera. Hån är icke någon vacklende ande, utan en stark ande, som icke tillåter ait man älskar den ene brodern och hatar den andre. Derföre egde det danska folket rätt till brödrafolkens kärlek, och till denna kärleks tjenst måste brödrafolken egna sina fria krafter, såvida deras enighet skulle blifva stark och pålitlig. Det var derföre kärlekens ande, som talade, när Danmarks unga söner helsades välkomna till Upsala. En skara af danska ynglingar hade förr en gång gästat i Upsala. Denna skara hade då tågat hit utan att veta, med hvilka känslor hon skulle blifva mottagen. Talaren fäste uppmärksamheten på den uppriktighet, med hvilken Köpenhamns studenter då erbjödo oss broderskap, och på den trohet, med hvilken de allt sedan verkat för vår gemensamma sak. Han vidrördt de strider, som det danska folket utkämpat, genom hvilka det visat sig varå en värdig medlem af de skandinaviska förbundet, och genom hvilka vi vunnit den erfarenheten, att det ena skandinaviska folket väl kunde göra det andra ondt och bringa dei nära branten af undergång, men icke helt och hål let nedtrycka eller förderfva det andra. Genom dess: strider hade slutligen äfven den erfarenheten vunnits. att det onda, som man gör sin broder, det gör mar ock sig sjelf. Han erinrade vidare om det dansks S en vt BROR Vt 0 Pra SISON a DRAS FR RÖRA OG DU KT TR