Aftonbladet – 16 juni 1856, sida 2

mråde skall medföra när den skall utföras. len vi vilja lofva att strida så; att vi som ättre vänner kunna gå ur striden, när hvarera blott strängt fasthåller, att utan sjelf. tändighet för hvar och en af de tre är en nion ingen union: Trig juncta in unum, unum nen också tria. Talaren tackade upsalienarne för deras bjudning och önskade välsigelse oeh:lycka öfver Sverge. Härefter afsjöngs den poetiska Hilsen till Jpsala af Ploug, som vi förut meddelat. Efter afsjungandet af verserna till brödera från Lund föreslogs en skål för Lunds niversitet af professor Fries med etttal, som kall framdeles fullständigt meddelas. På denna skål svarade docenten Ljunggren, f hvars tal vi endast äro i tillfälle att medlela slutet. Sedan talaren först vidrört Lunlensernas ställning till de universiteter, de örut gästat, slutade han: Er Men till eder stå vi dock i ännu ett annat fö. hålande. Vi äro hår endast till hälften gäster; den ord vi trampa är vår fosterjord, det språk, på hvilcet vi helsades, är vårt, de historiska minnea, som här omsväfva oss, äro äfven våra minnen. Vi hafva ned eder samma kärlek till samma fosterland; vi lela eder tro och edra förhoppningar: tron på det samla Sverges fortfarande bestånd och oberoende, förboppningarne om dess framtida lycka, grundäde på så väl detta oberoende som på det brödraförbund, som vi i dag än fastare tillknyta. Ait vi aldrig skola uppgifva dessa förhoppningar — samma förhoppningar, hvilka vi i går hörde Sverges och Norges kooung uttala i de ord, med hvilka han satte :präg eln på detta studentmöte, — att vi icke skola uppgifva dem, och i vår mån söka verkliggöra dem, det är den helsning som jag från Lundsstudenter bringar med mig till eder, öch samma belsning vet jag att jag från eder får föra med mig till Lund. (Vi skola i morgon meddela de återstående talen, så vidt utrymmet medgifver). Tåget till Gamla Upsala. Vid uppvaknandet morgonen den 13 möttes blicken af en mulen himmel och eit temligen stridt regn. Men den lycka man i afseende å väderleken hittills haft att glädja sig åt, förnekade sig ej heller nu, och sedan det regnat tillräckligt för att förekomma det annars troligtvis nästan olidliga dammet på vägen, klarnade himmelen åter. Man samlades vid 10-tiden i Odinslund, hvarifrån tåget gick utför Carolina-backen öfver torget och vidare Svartbäcksgatan ut genom staden. Hela denna långa sträcka voro alla fönster upptagna af damer, som lika litet på bortsom på hemvägen sparade på blomsterbuketterna. Den nära en half mil långa vägen förkortades genom sång och skämt och marschen underlättades genom full harmonimusik med trummor. Vid framkomsten till högarne serverades man med mjöd i en mängd at dryckeshorn och silfverkannor, under det man småningom besåg kyrkan och framför allt det inre af den för tillfället tillgängliga högen. En talarestol var upprest på tingshögen. Här uppträdde nu professor Svedelius med följande tal, som ständigt och för långa stunder afbröts af dånande bifallsrop. Skandinaviske ynglingar och män! Hvad gingen j ut till att se på Upsala högar? Ej gingen j ut cill att beundra konstens verk, och ej naturens skönhet. Här finnes ingendera. Men här finnes det som är mera än detta, här är fädrens graf, de dödes stämma talar ur högen och genomljuder själen, om blott den vill öppna sig för dess röst. Den som det ieke vill, den som skyr att vända sin blick tillbaka, likasom vore han rädd för de gamle; han har här ingenting att göra. Flyge han bort ibland dagens rjärilar, lika hastigt som hans eget minne en gång kall försvinna i den eviga glömskans natt. Med det sinnet gingo vi icke hit. vi gingo ej hit för att lefva bort en stund af vårt lif i yster glädje; vår gång hitupp var en handling af djupaste allvar. Vi gingo hit för att tänka på våra fäder och vårt fädernesland, detta land, som är oss så kärt, och som vi ej skulle egt, om icke de med sina armars kraft brutit bygden och med sitt svärd försvarat den. Efter tjugo sekler står nu Ynglingathinget på den forntida Yngngaättens thingshög. Förgångna tidehvarfs fall är högarnes djup, på högens sidor skiner kommande tilers lefvande hopp. Här är möte stämdt emellan rorntid och framtid. Skandinaviska minnen omsväfva oss, skandinaviskt hopp utbreder sig för blicken; och solen lyser öfver båda. Samma sol, som gafljus och välsignande värma åt det gamla Skandinavien, skiesar ännusina strålars glans in på unionens kraft åt det unga. Dessa strålar bränna på hjessan. Accipite omen, att himlens öga än vakar öfver Skandinavien. Åt dess minnen och dess hopp är stunden vigd, icke åt aågot visst minne, icke åt någon viss förhoppning, någon särskilt älsklingsid6. Vi äro många, vi kunna hafva många och kanske olika älsklingsideer; men ett år, som förenar oss: vördnaden för Skandinaviens orntid och vår tro på Skandinaviens framtid. Stunen tillhör hela det gemensamma Skandinavien. Jag salar ieke derom att Skandinavien är vårt gemensamma fädernesland, att Skandinavien är ett — den saken är afgjord om man fattar den i dess rätta meaing. Vi känna ju dagligen att Skandinaviens najoner ega hvar och en sitt sjelfständiga lif, sin egen karakter; men också att de särskilta karaktererna attrycka ett gemensamt väsende, och lifvets djupasie srundval är densamma. Så var det ock i hedenhös. Söndringens, skilsmessans tider ligga emellan. Såsom barnet längtar hem, och den mogne mannen ef:er en genomsvärmad ungdoms öfverdåd vänder åter iill sin första kärlek och sin barndoms minnen, och midt i lifvets strid, i lyckans solsken eller i bekymsens stormar sänder tacksamhetens suck till den faders och den moders minne, som skänkt honom hans barndoms frid och bans första ålders lycka, — så vända vi vår blick med tacksam hågkomst till vår fosterjord och våra fäder. För dem har uppgått den port, som ej kan öppnas inifrån — den stilla lödens port; här nere har gräset skördats öfver deras stoft väl bundradetals gånger, deruppe har donen ljudit, af den eviga rättvisan fäld och af den aimmelska kärleken tolkad. För oss är minnet qvar och lärdom af exemplen. Med bäfvande sinne står jag på de gamles graf och tänker på dem och på deras land, som nu är vårt, hvad det landet hafver sarit genom tidernas längd och hvad det nu är och hvad det skall kunna blifva. Jag sade omed bäfvande sinne, ty när jag gör mig den frågan: Hvad bar Skandinavien varit? hvilken betydelse har det aft för menskligheten ? så känner jag att saken, som sg talar om, är så ofantligt öfver all min och bvarje snskilt kraft, att jag blott med vördnadsfull bäfvan ågar uttala några brutna ljud. När man, såsom här, skall fatta sekler i ett ögonblick, och förgångna siders lif, som man icke sjelf har sett, och der man icke lefvat med, känner man sig sjelf som ett grand i stoftet; men så grand och ringa ting man ir, så ega vi dock förnuftets gåfva och förnuftiga väsendens förbindelser. Vi fingo ett fädernestand i arf; vi måste fråga oss sjelfva: huru hafva vi förkofrat arfvet? Om nu en allscende blick genomborrade vår själ, och en ransak:nde domares band slete upp våra bröst och lade fram våra hjertan i deas nakenhet, och sållade oss såsom agnar och skilde ogräset ifrån den goda säden, och iade det ena i en vågskål och det andra i en annan och vägde o-s med den eviga rättvisans vigter, — ho kan säg an Hlafre tvnore den der våra t