Aftonbladet – 16 juni 1856, sida 2

säte, men ock till staden af evig ungdom, ty ynglinsarnes ätt är här oförgänglig. Men hvaraf i dag lenna oro, detta härski i vårt vanligen så stilla läser? Jo! ett allmänt jubel har fattat gammal och ing, då brödrafolkens ädlaste ynglingar, likt en vällig ström, stött tillsammans med Fyrisåns, då Norges söner för första, Danas för andra gången gästa i vår stad, för att gemensamt med oss tömma löftets bragabägare pi våra gemensamma ättfäders grifter. Må vi dervid först med rörda och tacksamma sinaen erinra oss de stora, välsignelserika framsteg folken, menskligheten, humaniteten under de sista femtio åren gjort, utan hvilka dessa festliga möten ej varit möjliga. Jag fäster mig dervid mindre vid de oberäkneliga materiella framstegen, ångbåtarne, jeroväsarne, elektriska telegrafen, ehuru vigtiga civilisatioaens hjelpmedel, utan fast mer vid de högre andliga krafter, som blifvit ett yngre slägtes arf: de ädlare, sant humanistiska ideer, som nu gro i ungdomens vår, för att blomma under mannaårens högsommar. Huru många fördomar hafva ej skingrats! Menniskovärde erkännes nu högre än flärdens attributer; arbetets ära skattas högre än förnämt dagdrifveri; snillets och förtjenstens adel är jemnbördig med anoroas; naturens och blodsbandets röst har besegrat politikens machiavelism, så att stamförvandta folk i hvarandra igenkänt bröder, och i stället för det fordna vilda hatet har en hvar lärt inse, att första vilkoret för egen lycka är det apostoliska budet: Älsker Bröderna! Som flere sammanflytande flammor brinna med högre styrka och klarare sken, så skola ock skandinaviska folken, genom inbördes andelig förening, hvar för sig vinna fördubblad styrka och den berghelsa, att inga glupska grannar kunna spekulera på arf efter genom inbördes strider sjuka män oeh alla meeromschlungene Umtriebe sakna framgång. Är det ej denna sympati, denna på gemensamt ursprung, gemensam bildning, gemensamma faror grundade instinkt, som i dag fört oss tillsammans? Kunna vi icke hoppas att detta vänskapsförbund mellan blomman. af Nordens ungdom skall blifva uppriktigare och varaktigare, än konungarnes så kallade eviga freder? Vår gamla union var grundad på aristokratiska intressen, den ser ut som en tanke, säger Geijer. Kunna vi ej hoppas att vår nya, sprungen ur folkets medvetande och gemensamma minnen, skall blifva en verklighet? Eger ej dess framtid den härför säkraste borgen, neml. ungdomen? Och sannerligen vi behöfva hvarken blygas för våra forntidsminnen, eller sörja öfver det närvarande eller misströsta öfver framtiden. Ty hvilken mindre talrik folkstam än vår har så djupt inristat sitt namn på häfdernas blad, både på bragdernas och forskningens fält? Hvar iefva folken friare och lyekligare på hela jordens ring, än i länderna vester om Östersjön ? Hvar stå tronerna närmare folket, eller tränga folkens hjertan närmare kring tronen? Hvar finnes slutligen det fria !ungdomsfriska och ändock manliga studentlif, som i Skandinavien, fast Svea sväljer sina tårar vid minnet af en bortröfvad dotter, hvars söner vallas af en änslig polis, under det det fria Skandinaviens söner jubla? Men liksom qvacksalfvare söka inbilla alla, att de äro sjuka, för att ockra på deras lättrogenhet, så finnas äfven i våra länder politiska qvacksalfvare, som i ändlösa rhapsodier söka utså hatets och tvedrägtens frön, som vilja inbilla oss att allt bland oss är sjukt, ruttet eller falskt sken; men i vårt lag finna de inga sympatier; tvärtom läser jag i edra blickar, att ännu finnes i Norden mycket ungdomsfriskt, ädelt, konungskt, så att intet fattas i vår lycka utom förmåga och hos mången vilja att rätt inse och uppskatta densamma. Väl är vår nord kall, men blodet tränger derigenom närmare det varmare hjertat; väl Ar vår vinternatt mörk och lång, men den fostrar ett klarsint slägte; väl är vårt land fattigt på skatter och ädla metaller, men finnes ej här jernfast tro, stålfasta sinnen? Äro,ej våra qvinnor rika på oskuldens silfver och kärlekens guld? Ty aldrig må vi förtrösta på yttre materiella skatter, utan på högre andlig lyftning, sedlig kraft och den högre makt, som icke är af verlden, utan öfvervinner verlden. Här är ej stället att föra ett högröstadt politiskt snack; vi förstå hvarandra nog ändå; ty vi hafva ej blott samma språk, vi ega ock gemensamma känslor och sympatier. Bättre är att tyst, men allvarligt bereda oss till stundande strider, till sierskans ragnarok; ty en gång, förgätom det aldrig! bryter den lös; då afgöres vårt gemensamma öde — vara eller icke vara, det är då frågan om vi skola återfinna Allfaders uråldriga taflor på Idavallen och den dag gry, som enar Asars söner uppå Asars jord. Härmed syftar jag ieke på några konstlade amalgationsplaner, som snart måste afleda från målet, utan på deninre själarnes harmoni, grundad på inbördes aktning, kärlek och förtroende, som i denna högtidliga stund likt ett elektriskt slag genomströmmar hela brödrakedjan. Att lefva och vaka för detta höga mål är, M. H., edert lifs sköna kall; viljen j svärja dessa ljusets och frihetens segerfanor trohet i nöd och lust? J, våra yngre bröder! ären dessas utkorade stridsmän; vi gamle invalider kunna endast gifva eder vår välsignelse; och om de stora hädangångnes andar, såsom vi alla hoppas, ännu med huldhet och kärlek blieka ned till sitt land, sina efterkommande, så kunna vi vara förvissade att våra gemensamma ättfäder, hvilkas multnade ben hvila här i närheten, med fröjd blicka ned till vår församling och glädjas med oss att deras söners söner i hundrade led svärja hvarandra ett trofast fostbrödralag, sedan alla våra fordna brödratvisters minnen slocknat, lik röken af en utbränd brand. Genomträngda af dessa känslor tömma vi en hjertlig välkomstskål för samtlige våra gäster. Evigt ungdomligt lefve Nordens ynglingaförbund! Dessa med den bjertligaste ton framsagde ord gjorde ett djupt intryck, och icke mindre det tal, hvarmed etatsrådet profess Hauch från Köpenhamn omedelbart derefter besvarade helsningen med följande ord: Höiterede Forsamling! Selv i de Gjenstande, der närmest tjene til at tilfredsstille Menneskets ydre Trang, pleier Kunsten dog at lIxegge nöget Mere til, der viser, at vi, endog mnaar Vi tvinges til at tenke paa Tilifredsstillelsen af en blot ydre Naturnödvendighed, dog ikke kunne blive staaende herved; Mennesket söger bestandig at nedlegge noget Höiere deri, og ved Arabesker eller andre Zirater overbygger han slige Gjenstande saaledes, at de synes at vinde em höiere Betydning. Selv her vil Mennesket ikke föle sig som Slave og Kunsten svever i ren fri Bevzgelse over de lavere Fornödenheder saa at endog disse derved synes at förädles, saa at Mennesket ikke som et Träldyr böier sig under Nödvendighedens Tryk, men ligesom halfbefriet häver sig der over. Thi disse kunstens Tilläg tjene jo aldes deles ikke den lavere Fornödenhed, man kunde drikke ligesaa godt af ett Drikkekar, man kunde sidde li-. gesaa godt paa en Stol, hvorpaa der aldeles ingen kunstige Zirater fandtes, og dog vil Mennesket gjenfinde disse her, ligesom til Tegn paa at han, hvormeget han er bunden til Jordens Trang, dog tillige tilhörer et Land hvor, som en Tänker ved en anden Leilighed har sagt, Livet vorder en Leg og ingen Byrde; thi fra denne friere Tilstand er jo Mennesket, efter de gamle Sagn om Paradiset, udgaaet, og til en saadan friere Tilstand straber ogsaa Livet beständig tilbage. Men icke blot paa denne Maade, ogsaa i enhver Fest, i enhver betydningsfuldere Leg gjenkommer det Samme. Mennesket kaster her Livets Sorger, Livets Bekymringer, Livets tunge Tryk bag sig, söger att befrie sig derfra, at glemme dem i nogle Öieblikke for nu at hengive sig til en friere Existens hvor Livet atter skal häve sig i-en höire Flugt og ikke längere föles som en Byrde. Dette gjenkommer ogsaa her i Dag; ogsaa her har den friske Ungdom, der fra tre Riger har samlet sig, kastet Livets Tryk, det sedvanlige Hverdagsliv med sit Arbeide bag sig, for med festlig Jubel at kunne samles, for i en höiere Leg at henpege paa hvad Livet streber til, og for, midt i den frie Na