Aftonbladet – 11 juni 1856, sida 2

Preussen vore aäf ödet kalladt i spetsen för Tyskland, och att väcka önskningarne det munkens i Lehuin spådom måtte gå i fullbordan. Då det finnes många, som merå tro på denne profet än på all sannolikhet, så må för kuriositetens skull anföras, att den brandenburgske munken lefde på trettonde århundradet, och att hans på rimmad. hexameter författade pregnotiskon för huset Hohenzollern i början af 1600-talet första gången utkom i tryck. Märkvärdigt är det emellertid nu, ätt äfven tilldragelserna efter denna tid utan tvång passa till spådomen. Så är det med det sjuåriga kriget emot en qvinna (magna puerpera), med Preussens förnedring och återuppkomst under Fredrik Wilhelm III (quod non sperasset, habebit). Om nuvarande konungen heter det ganska riktigt: Tandem sceptrå gerit qui stematis ultimus erit, (Slutligen för den siste af ätten spiran), hbvarpå hjorden skall finna en herde och Tyskland en konung. Vid konungens helsotillstånd skall det väl inom icke så långt aflägsen tid visa sig, att munken äfven ibland har ljugit; preussiska polisen vet detta redan nu, hvarföre den omoraliska dikten är strängt förbjuden. Att feodalförhållandet till Ryssland, ihvilket konungen ännu starkare utpräglat sin faders politik, är vidrigt för hela folket utom, för junkrarne, bör man kunna antaga. Men en villfarelse vore det att antaga, att Preussens afsöndrade ställning i afseende på Tyskland äfven är något, som blifvit folket påtvunget, en villfarelse, som synnerligen i södra Tyskland ännu är temligen allmän. Preussens hela historia är fotad på lösryckning från tyska riket. Synnerligen lyckades det Fredrik den store att införa i allmänna medvetandet idn af en särskilt preussisk stat, ett preussiskt folk.. När man 1848 lofvade, att Preussen skulle uppgå i Tyskland, så menade man dervid att tvärtom göra en operation, hvarigenom Tyskland skulle blifva preussiskt. Man räknade på oemotståndligheten hos den preussiska intelligensen, på den spänstiga, reiormatoriska kraften hos den protestantika stormakten, jemförelsevis med. det åldersvaga, presterliga, skuldbelastade Österrike. Beräkningen var visserligen förfelad; men preussiskheter har deföre blott blifvit-ännu mera exklusiv, icke blott i de gamla provinserna, utan äfven i de fordna sachiska provinserna och till och med vid Rhen. Men just i denna preussiska anda ligger en stor fara för Tysklands framtid. Ty denna anda tränger å sin sida kärleken till det tyska fäderneslandet i bakgrunden, underhåller å andra motviljan och misstroendet till allt preussiskt i hela södra, här och der i mellersta, ja till och med i norra Tyskland, synnerligen i Hannover. Det är här icke blott fråga om den naturliga återverknitigen af det ofta högmodiga och skoningslösa sätt, hvarpå preussaren i sjelfförtroende till sin snabba fattningsförmåga, till sitt klara, vi kunde nästan säga militäriskt korrekta förstånd, gerna dömer öfver andra tyska stammar. Orsaken till motviljan ligger djupare och skall vid närmare undersökning svårligen finnas annorstädes, än uti den hos de flesta mer eller mindre klara känslan, att Preussens tillvaro är ett spjut i Tysklands kropp. Liksom Preussen fullbordat tyska rikets ruin, så skall det också måhända föreviga den; åtminstone kan man ej förutse, huru den tyska enhetens skepp skall kunna löpa ut i sitt farvatteu, innan denna klippa blifvit sprängd. Men sprängningen är lättare sagd, än gjord. Blott helt småningom skall, så vidt man nu kan bedöma framtiden, den genom jernvögarne hundrafaldigade beröringen emellan befolkningen och den af det gemensamma behofvet framtvungna likheten i många inrätningar närma nordoch sydtyskarne till hvarandra och synnerligen grundlägga ett vänskapligare förhållande mellan Preussen och det öfriga Tyskland. Men detta öfriga Tyskland bör man ej föreställa sig såsom en liktänkande och till enhet sträfvande massa. Enhetsidens kraft, ehuru den här mest ingått i folkmedvetandet, blifver i sin praktiska verksamhet särdeles försvagad genom den oöfverskådliga olikheten i lagar, genom mängden af hufvudstäder. Naturligtvis bekymrar sig borgaren först om hvad som angår hans land; det fordrar redan studium och bildning för att intressera sig för andra staters institutioner och utveckling, om nästan intet annat samband finnes med dessa stater, än gemensamhet i språk. Rätt synligt framträder denna klyfta uti pressen. Åugsburger Allgemeine Zeitung, utrustad med ovanliga medel och förbindelser i alla verldsdelar, trycker öfver 10,000 exemplar, men i hela preussiska monarkien, i hvilken läses så mycket, räknar hon icke mer än 700 abonnenter. Den snillrikt redigerade, afgjordt liberala National-Zeitung i Berlin träffar man i södra Tyskland, der dock en större demokratisk tidning helt och hållet saknas, blott högst sällan och finner den försummad äfven i läsekabinetter; österrikiska tidningar ser man nästan. alldeles icke utom de svartgula gränspålarne. Vi hafva ieke i Tyskland något centralorgan, i hvilket snillena kunna träffas och idgerna utbytas, ömsesidiga villfarelser och fördomar rättas, och Tysklands allmänna mening finna uttryck och verksamhet. Snarare äro tidningarne inskränkta till kretsar, som blott sällan beröra hvarandra. Bäjraren erfar om Schwaben, rhenländaren om Sachen blott stympade notiser, för hvilka möjligen efter meddelandet af det egna landets tilldragelser ännu en liten plats kan finnas qvar bland ide