Aftonbladet – 11 juni 1856, sida 2

men jag älskar hvarken hofvet eller verlden, jag har endast en önskan. Att återigen gråta? Åh nej, det är nu slut, sade Espårance glädtigt. Jag önskar fara till långt aflägsna, alldeles nya länder för att jaga. Jag villlikväl först afvakta Pontis återkomst; när tror ni att han kan inträffa i Paris ?) Han kommer med kungen i dag, omkring klockan tio på morgonen ... han skall dessutom tjenstgöra vid ceremonien i kyrkan. Godt . .. jag får då ännu en gång omfamna min vän Pontis, innan jag åter begifver mig å väg. Jaså . .. ni ämnar således fara er väg igen ... Harnibieu ... det skola vi minsann bli två omb utropade chevalieren. Att ni vägrar mina penningar... får gå... att ni vägrar en plats vid gardet eller hofvet ... får gå... men hvad den der landsflykten beträffar, så blir den min själ icke af; jag förbjuder den. Herr chevalier . . . Jag förbjuder er attresa, hör ni det, olycksalige pojke, sade Crillon och krossade med sin stöfvel ett eldkol hvilket sönderföll, kringgtänkande myriader eldgnistor; jag har väl också någonting att säga, harnibieu . ..för öfrigt så har er mor lemnat er åt mig! Men, min herre, om jag är olycklig ... Så må ni vara det hos mig! Ni var min själ ingen Jeremias, när jag gjorde er bekantskap, och nu är ni färdig att smälta, liksom nymfen i sagan ... åh jag skell nog sätta ruter i er igen... harnibieu!... Betänk hvad jag lidit. Ni har verkligen fått ett knifstygn ... nå än sen .. jag har godt fått sextio, oberäknadt alla kulor och hagel; ni har dertill mistat ungefär tre qvarter blod... det var ep hop... jag har åtminstone förlorat tre ämbar,