Aftonbladet – 11 juni 1856, sida 2

Blick på Tyskland). (Från en af Aftonbladets korrespondenter.) Södra Tyskländ, Maj 1856. Fåfängt hopp på Österrike. — Konungen af Preussen, förr och nu. — En munkprofetia. — Preussen och det söndrade Tyskland. — Pressens splittring. — Konstitutionelle och demokrater försonade genom reaktionen. — Nedstämdhet. — Utsigter. . Jag talade om Sydtyskarnes sympatier för Österrike. Men härmed må nu vara huru som helst; man väntade af österrikiska regeringen beslut, till hvilka hon beklagligen ej kunde höja sig, och till hvilka hon svårligen någonsin skall höja sig. En regering med sådana föregåenden är ur stånd att vädja till nationen, frigör pressen, nedslå de ultramontana öfverrifterna, frimodigt erkänna och godtgöra af henne sjelf begångna orättvisor, gifva amnesti, kortligen att lyfta sig upp till en sådan politik, som en folkkejsare behöfver. Hvad har Frans Josef gjort för att väcka sådana förhoppningar? Har han icke med ett penndrag afskaffat den österrikiska riksförfattningen? Har han lemnat ens ett qvintin politisk frihet åt sitt folk? Är icke hans konkordat med romerska stolen ett verkligt attentat mot kommande slägtens bildning, likasom en synd emot Josef II:s oförgätliga minne? Man må åter frammana den oskyldigt afrättade Ludvig Batthianys skugga och erinra sig blodsdomstolen i Årad, man må påminna sig, på hvilket oerhördt sätt man lät bedraga ungrarne och erkehertig Stephan genom Jellacio — till och med den svenska tryckfriheten skulle kanske icke medgifva att riktigt karakterisera dessa tilldragelser — nog af, hvarken nu eller någonsin skall wienerkabinettet fatta och genomdrifva sådana beslut, att Tyskland derigenom låter andligen eröfra sig. Tillfället hbärtill var och är likväl ännu så gynsamt, att det aldrig i menniskominne varit sådant. Sedan Fredrik Wilhelm II:s tronbestigning har ju allt blifvit gjordt för att nedsätta förtroendet till Preussen. Om den nuvarande konungens morfader skref Mirabeau : Etrange singularit, que ce målange de roideur et de faiblesse, par lesquels les demicaractåres se perdent! Macchiavel a raison: tout le mal de ce monde vient de ce, quon nest pas assez bon ou assez måchant(). Dylika betraktelser tränga sig på den, som i Mars 1848 såg konungen rida genom Berlins gator med den svartrödgyllene fanan, och nu i konungens många tal finner de hårda förs dömelserna öfver dåvarande rörelse. I detta fall lemnar en utkommen bok utmärkta bevis: Leben und Wirken Seiner Majestät Königs Friedrich Wilhelms II von Preussen. (Erster Theil: Reden und Trinkspriche). Den är elegant utrustad med konungens porträtt och anonymt utgifven af en ryktbar leda mot af den fordna nationalförsamlingen i Frankfurt. Boken innehåller en genom sina kontraster lika komisk som lärorik jemförelse mellan dessa tal, och synnerligen lustig är den i början tryckta subskribentförteckningen, upptagande mången öfversvinnelig rojalist, som kanske ännu icke varseblifvit sitt misstag. Fredrik Wilhelm har, som sagdt är; uppbjudit alla krafter att förstöra den illusionen, att ) Se Bihang till Aftonbladet n:r 119 oeh Aftonbladet n:r 128. () Förunderliga egenhet, denna blandning af hälestarrighet och svaghet, hvarigenom halfkarakterer förderfva sig! Macchiavelli har rätt: allt ondt i denna verlden kommer deraf, att man hvarken är nog god eller nog elak.