Aftonbladet – 10 juni 1856, sida 2

Det nationella sträfvande, som på den senaste tiden uppenbarat sig på så många håll i Europa och som förmått sådana folk, som med hvarandra äro närbeslägtade, att närma sig hvarandra i vänskap och samdrägt, för att söka med förenad kraft upprätthålla och utveckla den gemensamma nationaliteten, spårades härinorden förr än annorstädes. Dessa :spår gå 60 till 70 år tillbaka; men de sträckte sig länge icke utom vetenskapsmännens krets. !och äfven i de sträfvanden, som 1809—10 gjordes för en yttre förening mellan de tre nordiska rikena, uppenbarade sig föga ett verkligt medvetande om nödvändigheten af ett inre brödraskap mellan folken. Det var den pånyttfödda nationella poesien, som, då den i förklarad glans återupplifvade forntidens minnen, sjelf genomträngdes af den sanna nordiska andan, och som öfver hela norden framkallade en nationel entusiasm, ur hvilken helt naturligt framgick känslan af den nära stamslägtskapen och dess ömsesidiga rättigheter och ligter. Då denna känsla alltmera blef klar och lefvande, dröjde det icke heller länge, innan den gaf yttre och betydelsefulla vittnesbörd om sin tillvaro. Ett sådant tecken, hvilket förspordes och väckte sympatier öfver hela norden, var den vackra akt, då TYegner 1829 lagerkrönte Oehlenschleger, och nordens båda störste skalder på parnassen omfamnade hvarandra, såsom en symbol på brödraskapet melts RA