Aftonbladet – 10 juni 1856, sida 2

vande kompositörer. Ty huru svagt, ofullkomligt och ytligt hans efterföljare och imitatörer vanligen förmått härma honom, då de; ofta endast med döfvande instrumentala och vokala massor sökt åstadkomma samma effekter, derpå hafva vi haft mer än ett bavis ide nyare operor, som under de sista tjugo åren: blifvit gifna äfven på vår scen. Att Rossini sjelf icke tilltrodde sig att producera något bättre, än hvad han i denna opera lemnat, är antagligt, då han dagen efter Wilhelm Tells första representation bortkastade pennan för: att icke återtaga henne, och tyckte sig vid trettiosju års ålder redan vid målet af sin bana. Man berättar, att då hans vänner ville öfvertala honom att återbeträda denna bana, på hvilken han inlagt så mycken ära, han gaf till svar: En framgång mera skulle icke öka mitt rykte; ett missöde skulle kunna skada det; jag behöfver icke det förra, och jag vill icke utsätta mig för det senare. I afseende på den handling, hvarpå denna opera är bygd, hänvisa vi till den redogörelse derför, som redan förut blifvit lemnad i detta blad (). Denna libretto är naturligtvis endast ett knapphändigt sammandrag af den verldsbekanta epoken i Schweiziska frihetens historia, som den nyare kritiken velat göra till en saga, och man skulle dervid visserligen kunna göra åtskilliga grundade anmärkningar. Men vi vilja icke nu uppehålla oss dervid. I musikaliskt afseende utgöra de utmärkta och talrika körerna, de enkla och intagande melodierna och det, emot vanligheten hos ini, sorgfälligt utarbetade orkesterackompagnementet glanspunkterna. Mindre lyckade äro recitativerna; föredragna på det odeklamatoriska sätt, som på vår scen blifvit öfligt, blifva de till och med ofta rent af fula, I man Jikväl bör erkänna, att kompositören icke bär skulden. Bland särskilta stycken, som företrädesvis ådraga sig upp() Se Aftonbladet n:r 127,