Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 2

STOCKHOLM, dea 4 Juni. Blick på Tyskland). (Från en af Aftonbladets korrespondenter.) patier för Österrike. — Motvigt deremot. Hvarthän vill då egentligen reaktionen? Svaret på denna fråga blir lättare om man skiljer emellan reaktionens. ledare och dess verktyg, embetsmännen. De hastiga systemombytena under och efter år 1848 ha tydligen visat, att embetsmännen, med några hedervärda undantag, alltid segla med vinden, icke följa någon princip, utan makten. Det kan ej heller vara annorlunda med menniskor, som icke äro skyddade emot sina förmäns nycker, sina furstars onåd, hvarken af lagen eller af en offentlig menings makt. Endast i Preussen gjorde byråkratien ett anlopp för att spela en sjelfständig rol vid sidan af adeln; raen dessa anspråk dukade snart under på en vink af konungen, och Hinckeldey föll, emedan han ett ögonblick trott sig vara nog oumbärlig för att ej lemnas i sticket emot junkrarnes anspråk. Såsom reaktionens egentliga faktorer framstå adeln, furstarne inberäknade, och presterskapet. Båda ha samma intresse att nedtrycka den uppsträfvande folkandan. Den fara, som närmar sig den ena, hotar äfven den andra. Man kan ej på ett upplyst sätt tänka öfver eligiösa frågor, utan att äfven kritiskt upptta de statsborgerliga frågor, med hvilka man sysselsätter sig. Derjemte äroi de tyska länder, der aflösningslagarne nu som bäst revideras, äfven de materiella intressena för adeln och presterskapet gemensamma, emedan kyrkliga stiftelser och pastorsboställen nästan öfverallt doterades med räntor. Häraf den ljupa motviljan hos den stora massan af presterskapet emot denna märkvärdiga rörelse. Hvad det protestantiska presterskapet angår, så är detta så beroende af regeringarne, hvilka ha makt att bortgifva pastorater och :förjaga en mindre behaglig person jemte dess talrika familj till någon hemsk ödemark, att det här ännu mer än hos de verldsliga embetsmännen fordras en ovanlig fasthet, om en pastor frimodigt skulle uppträda emot maktmissbruk ofvanifrån. Häraf kommer det, att presterskapet i det hela taget förhåller sig likgiltigt, om ej fientligt, till reformpartiet, och sålunda i ännu högre grad ådrager sig ovilja, enär den kristliga öppenhet och karaktersstyrka, det predikar, icke alltid stämma öfverens med dess eget förhållande till den verldsliga makten. — Sjelfständigare är på visst sätt det katolska presterskapets ställning emot de politiska makterna, och det här ock häraf dragit behörig fördel. Redan medvetandet att tillhöra en stor, mäktig, välorganiserad korporation med universel utbredning höjer ultramontanernas käckhet och anspråk, likasom engelsmannen, som vet sig skyddad af sin nation, öfverallt uppträder på ett helt annat sätt än Lippedetmoldaren eller SchwarzburgRudolstadtären. Under titeln kyrkans frihet gör katolska presterskapet, representeradt af sina biskopar, de starkaste anspråk på regeringarne, och söker framför allt annat att-bemäktiga sig de båda förnämsta häfstängerna, fritt förfogande öfver sina inkomster och ungdomens uppfostran. Regeringarne föra dessa underhandlingar med en skygghet och undfallenhet, som -sällsamt sticka af emot deras högdragna förhållande till folket, men förklaras af deras ifriga önskan att försäkra sig, vore det än med någon förlust för den monarkiska principen, om en så mäktig bundsförvandt emot den demokratiska tidsandan. Häraf ock den ogunst, med hvilken verldsliga och andliga myndigheter bemöta å ena sidan folkskolelärarne, hvilka lära barnen att tänka för mycket, å andra sidan naturvetenskaperna, isynmnerhet fysiologi och geologi, och vid enstaka medgifvanden endast gifva efter för nödvändighetens tryckning. Olycksaliga upptäckter i naturvetenskaperna! beklä:gansvärda smak hos samtiden för realt vetande! Under vackra försäkringar, att man är vida skild ifrån att vilja träda den fria forskningens rätt för nära, hvimla predikstolarne och de officiösa tidningarne af utfall emot den af naturvetenskapen representerade riktningen, hvarvid man betecknar förekommande kitsliga yttranden såsom det gifna resultatet af dessa undersökningar, och gör sanningen ansvarig för dess missbruk. Den utomordentligt starka afsättningen af populärt skrifna naturvetenskapliga verk bevisar, att motståndet i längden är förgäfves. Vetenskapens undergräfvande af så många auktoriteter och ärfda villfarelser är för dessa desto farligare, ju mera utan buller revolutionen verkar i de enskilta hufvudena, ju mindre den kan blifva förföljd och bragt att stanna. Deraf i de presterliga bannbullorna det stereotypa uttrycket gift för ett jäsningsmedel, som visserligen förmår af den gamla degen skapa allt mer och mer. Det finnes jen sats, som skrefs före franska revolutionen: ÅAux yeux de qui sait, les revolutions å main armee sont rärement celles, qui bouleversent le plus les etats. (I den kunniges ögon äro reTvolutionerna med väpnad -hand sällan de, som mest störta staterna omkull.) Hvad vill nu egentligen reaktionen? Kort Isagdt: herrska. Hvar ochen på sitt sätt; men ångesten för den hemlighetsfulla ande, som Åman förgäfves söker bannlysa, och emot hvilken man fäfängt söker skaffa sig skydd geIV dd 2 I. tl Södra Tyskland, Maj 1856. I Reaktionens ledare och verktyg. — Embetsmännen. — Adeln och presterskapet. — Naturvetenskaperna. 7 — Österrike och katolicismen. — Sydtyskarnes sym2 n f d dd AA MM HH KA ME. —— kr —— — JR