Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 2

brodern Roberts öra, så skola vi prata om ett och annat. Han skall icke motstå frestelsen, tänkte Brissac, utan för den föregifna penningetransportens skull gladt lemna sin post!... hvilken förträfflig munk ! Om ni leds alltför mycket, min nevö, sade munken godmodigt till Esperance, så kan ni ju muntra upp er litet genom att språka med dessa herrar af borgargardet, hvilka tala franska liksom vi. Espårance lydde den blick, hvarmed munken beledsagade dessa ord, och skyndade fram till den snarkande truppen; men redan i förbigående hejdades hans steg af en hand, hvilken under bordet till höger häftigt tryckte hans. Han spratt till och var nära att upphäfva ett rop af öfverraskning, igenkännande i en af desse föregifne sofvare sin vän Pontis, hvars högra arm var kastad så att den dolde hela hans ansigte, med undantag af de skälmaktiga, likt tvenne svarta diamanter gnistrande ögonen. Men innan han ännu hunnit hämta sig ifrån sin öfverraskning, klämde ett par knän ifrån bordets andra sida så hårdt till hans ben, som om de sutit i ett skrufstäd, och borgarofficeren, hvilken makligt upplyfte sitt af sömnen tunga hufvud, visade den unge mannen Lunder kasken ett ansigte, vid hvars åsyn Espårance höll på att falla omkull af förvåning. Nu voro nattens al.a mysterier fullkomligt i klara för honom, och han spände oförmärkt till sitt bälte, sedan han äfven försäkrat sig j om att hans värja gick lätt ur slidan; derefter satte han sig tyst bredvid Pontis, lemnande ! munken åt don Uastil, hvilken redan innan ! Brissacs afresa med sakta röst af honom be