Aftonbladet – 2 juni 1856, sida 2

Det är en nog vanlig företeelse på många teatrar att få se Tamino framstäld på scenen såsom cen vanlig kärlekssjuk Celadon utan någon annan och högre lyftning, än den de oöfverträffligt intagande melodierna aldrig kunna undgå att gifva åt denna karakter. Hr Ander har fattat rollen på ett helt annat sätt. Den strid mellan dygden och lasten, mellan ljuset och mörkret, visheten och dårskapen, som Schikaneder synbarligen vid författandet af texten till denna opera velat symbolisera, framträder uti ingenaf dess role, betraktade hvar för sig, så som uti Taminos. Det är denna af kärleken helgade strid hos den unge fursten, slutande efter genomgångna faror af frestelser och pröfningar med fullständig seger för de ädlare anlagen, samt den rening och lyftning, som prinsens karakter undergår, medan han härunder tillika utvecklas ifrån yngling till man, hvilka hr Ander genom ädelheten af sin framställning förstår att återgifva på ett sätt, hvartill vi icke uti denna roll funnit något motsvarande uti någon annan konstnärs sätt att framställa den äfven på de bästa utländska teatrar. Det är emellertid en svår uppgift att förena uttrycket af den glödande entusiasm, hvartill Taminos känsla stegras, med den klassiskt lugna värdighet och måtta, som karakteren tillika fordrar, och ehuru hr Ander just utmärker sig genom sir lyckliga förening af båda dessa uttryck, skulle vi dock tro, att det senare vid ett par ställen skulle kunna ännu mera vinra, utan att det förra derföre behöfde försvagas, t.ex. då hr Ander, när Tamino i vishetsblir upplyst om att Pamina ännu lefr och utropar: Sie lebt!n, likasom när han, vid ljudet af Papagenos flöjt, yttrar sin förboppning att Pamina äfven skall medfölja, vid dessa utrop gifver, en styrka åt rösten, som kunde anses mera egna sig till uttrycket af en